Tårar, saknad och besvikelse
Besvikelsen blir för stor och tårarna börjar rinna.
Varför körde du ifrån mig?
Tårarna rinner sakta ner längs kinderna.
Varför kunde du inte väntat de två minuterna?
Ringer bästa vännen, men hon kan inte komma.
Besvikelsen blir större.
Längtar efter min trognaste bror, men som är för långt borta.
För långt borta för att känna min stillfrusna upprördhet.
Tänk om han hade varit här.
Han som alltid funnits här för mig.
Som kan gå genom eld och vatten för mig.
Och som jag skulle göra vad som helst för.
Jag saknar honom.
Tårarna rundar hakan och droppar sakta ner på golvet.
Varför körde du ifrån mig när jag skulle göra dig glad, genom att följa med dig hem?
Med baksidan av handen torkas tårarna bort.
Är min kärlek till dig värt allt detta?
(23/10 2008)
Varför körde du ifrån mig?
Tårarna rinner sakta ner längs kinderna.
Varför kunde du inte väntat de två minuterna?
Ringer bästa vännen, men hon kan inte komma.
Besvikelsen blir större.
Längtar efter min trognaste bror, men som är för långt borta.
För långt borta för att känna min stillfrusna upprördhet.
Tänk om han hade varit här.
Han som alltid funnits här för mig.
Som kan gå genom eld och vatten för mig.
Och som jag skulle göra vad som helst för.
Jag saknar honom.
Tårarna rundar hakan och droppar sakta ner på golvet.
Varför körde du ifrån mig när jag skulle göra dig glad, genom att följa med dig hem?
Med baksidan av handen torkas tårarna bort.
Är min kärlek till dig värt allt detta?
(23/10 2008)
Tillsammans, du och jag!
Älskade vän, det har alltid varit du och jag, och tillsammans kan vi se till att det alltid kommer vara vi. Vi har överlevt åksväder tillsammans, både känslomässiga och väderleksaktiga.
Tillsammans är vi starka och tillsammans kan vi göra underverk.
Minns du den gången vi hade en period, då jag spelade zelda och du gav mig råd? Fy fan vad grymma vi var!
Eller när vi ofta fick skäll för att det inte var lika roligt att plocka undan trädgårdsmöblerna när vi lekt häst?
Eller när vi gjorde en paddock mellan kullen och huset, och den ena var instruktör och den andra ryttare?
Och minns du alla nätter vi spenderat med att försöka överlista varandras klipskhet i Monopol?
Eller alla nätter vi legat och pratat ända till gryningen?
Och alla gånger vi städat ditt rum? Ett par gånger lyckades vi nästan!
Med allt detta vill jag poängtera alla fina minnen vi har ihop.
Och tänk, om 13 år till, då kanske vi sitter med varsin kopp te, vi är utarbetade mammor och våra ungar kommer och tigger pengar.
Då kommer vi skratta och minnas alla gånger vi tillsammans planerat hur vi skall göra för att suga ut våra föräldrar på pengar. Och då kommer vi ha många fler minnen att diskutera. Drömmar som gått i uppfyllelse och drömmar som krossats.
Men när teet är uppdrucket och barnen nerbäddade, då kommer vi, utan att behöva tala genom ord, le mot varandra och inse att tillsammans är vi starka. OCH! Tillsammans är vi lyckliga.
Så älskade vän, med detta vill jag säga: Jag älskar dig och kommer alltid att göra det!
Det är du och jag mot världen och tillsammans är vi oslagbara!
(22/10 2008. Dedikerad till Sanna Dürango Toppqvist.)
Tillsammans är vi starka och tillsammans kan vi göra underverk.
Minns du den gången vi hade en period, då jag spelade zelda och du gav mig råd? Fy fan vad grymma vi var!
Eller när vi ofta fick skäll för att det inte var lika roligt att plocka undan trädgårdsmöblerna när vi lekt häst?
Eller när vi gjorde en paddock mellan kullen och huset, och den ena var instruktör och den andra ryttare?
Och minns du alla nätter vi spenderat med att försöka överlista varandras klipskhet i Monopol?
Eller alla nätter vi legat och pratat ända till gryningen?
Och alla gånger vi städat ditt rum? Ett par gånger lyckades vi nästan!
Med allt detta vill jag poängtera alla fina minnen vi har ihop.
Och tänk, om 13 år till, då kanske vi sitter med varsin kopp te, vi är utarbetade mammor och våra ungar kommer och tigger pengar.
Då kommer vi skratta och minnas alla gånger vi tillsammans planerat hur vi skall göra för att suga ut våra föräldrar på pengar. Och då kommer vi ha många fler minnen att diskutera. Drömmar som gått i uppfyllelse och drömmar som krossats.
Men när teet är uppdrucket och barnen nerbäddade, då kommer vi, utan att behöva tala genom ord, le mot varandra och inse att tillsammans är vi starka. OCH! Tillsammans är vi lyckliga.
Så älskade vän, med detta vill jag säga: Jag älskar dig och kommer alltid att göra det!
Det är du och jag mot världen och tillsammans är vi oslagbara!
(22/10 2008. Dedikerad till Sanna Dürango Toppqvist.)
Recept på förhållande
Ursäkta att jag är så dålig på att lägga in dikter och dylikt regelbundet. Men jag vill inte skriva bara för att prestera, utan jag vill att det skall komma av sig självt. Det är alltid då det blir bäst.
Har lite problem med kärleken, så här kommer lite konstigt skriveri som framkommit av det.
Först är det glädje
sen blir man sårad.
Hela tiden, om och om igen.
”Jag pallar inte!” hade min syster uttryckt det.
Själv vet jag inte vad jag skall säga.
Jag vill bara ta bilen och åka bort.
Långt bort. Från alla problem och allting.
Och kärleken är ju aldrig som man vill ha den.
Men här är ett sätt att beskriva hur det är (för mig) just nu:
2 dl kärlek
6 msk dålig kommunikation
¾ dl gräl
2 msk sex
1 krm initiativ från honom
1 dl initiativ från mig
¼ nypa uppmärksamhet
4 tsk tårar
25 g skratt
Tårar & blod
Sätt ugnen på 800 grader.
Vänd försiktigt ihop 1 ½ dl av kärleken, sexet, initiativet från båda parterna och skrattet.
Droppa olyckligt i tårarna.
Tillsätt den dåliga kommunikationen i stora klumpar.
Riv ner grälet och vispa tills det blir en salig röra.
Strö över uppmärksamheten så att den inte märks.
Låt degen stå i ugnen jävligt lång tid, lagom så den blir vidbränd.
Ta ut den när den ser bra ut utåt, men förjävlig ut inuti.
Blanda ihop det sista av kärleken och tillsätt lite tårar & blod.
Använd som garnering att göra ett hjärta på bakverket.
(17/10 2008)
Arbetslös... (usch!)
Det är en helt vanlig fredag.
Klockan tickar sakta vidare.
Bristen på sysselsättning förvandlar energin
till en slags uttråkande trötthet, som gör
mig slö men ändå "powerful".
Timmarna går sakta framåt.
Datorn, tv-spelen, böcker, mat.
Görat är inte speciellt varierat.
Saker som jag annars drömt om att få lägga tid på
har plötsligt mist sin charm.
Tiden går långsamt.
För första gången på länge är jag uttråkad.
Så är livet för den arbetslöse.
En timme känns som en halv livstid.
Det är en helt vanlig fredag.
(10/10 2008. Ge mig ett jobb! Har du någon aning om någon som söker en glad och seriös tjej så säg gärna till!)
Klockan tickar sakta vidare.
Bristen på sysselsättning förvandlar energin
till en slags uttråkande trötthet, som gör
mig slö men ändå "powerful".
Timmarna går sakta framåt.
Datorn, tv-spelen, böcker, mat.
Görat är inte speciellt varierat.
Saker som jag annars drömt om att få lägga tid på
har plötsligt mist sin charm.
Tiden går långsamt.
För första gången på länge är jag uttråkad.
Så är livet för den arbetslöse.
En timme känns som en halv livstid.
Det är en helt vanlig fredag.
(10/10 2008. Ge mig ett jobb! Har du någon aning om någon som söker en glad och seriös tjej så säg gärna till!)
Dikt på rim, simsalabim!
(Jag erkänner att jag i min uttråkning började ordbajsa. Rim är inte min grej, men jag försöker iaf! Haha!
De olika styckena hör inte ihop. Och ja, jag vet. Dikterna är random!)
1.
Livet och döden,
människan i nöden.
Alla dessa utflöden,
tillflöden
och livsöden.
2.
Fattiga och rika,
alla skall de skrika.
För vi är olika.
Vissa stormrika,
andra jämlika.
3.
Kyla eller hetta
vilket är det rätta.
Skall man berätta
att man vill betygsätta
när man skall avrätta?
4.
Är du ond? Är du god?
Vill ha blod, vill få mod?
Kanske framstod
som ett fullblod
men avstod,
fick en störtflod
av näsblod.
5.
Dag eller natt?
Tårar eller skratt?
En julnatt,
fått restskatt,
kände sig åsidosatt
av ett hånskratt,
en skuldsatt
vildkatt,
egentligen en ditsatt
bondkatt.
Snälla godnatt?
6.
Är dem många, kanske få.
Det gör lika ont ändå
För när de vill klå, flå varje vrå
blir du lika blå ändå.
Så slå, ni två!
Er ridå förblir ändå grå,
för vi kommer alltid att motstå
att sjunka till er nivå.
7.
Tystnaden och skriken,
valparna och tiken.
Besviken på fabriken i Höllviken
på logiken och mimiken i musiken
men publiken är nyfiken
på paniken i repliken inne i butiken.
8.
Kärlek och hat
Lycka och gnat
Jag är inte lat!
Vilket prat och tjat!
Ge mig ett fat med mat, kära kamrat?
Gärna fruktfat,
inte hundmat!
Snabbmat med tomat?
Vilket struntprat!
Vad? Kärnkraftsaggregat!?!?
9.
Känner skam, känner mod
En flod av blod
men jag förstod
ditt missmod
under en övergångsperiod
mellan vredesmod
och tålamod
när din svärmor återuppstod.
(10/10 2008)
De olika styckena hör inte ihop. Och ja, jag vet. Dikterna är random!)
1.
Livet och döden,
människan i nöden.
Alla dessa utflöden,
tillflöden
och livsöden.
2.
Fattiga och rika,
alla skall de skrika.
För vi är olika.
Vissa stormrika,
andra jämlika.
3.
Kyla eller hetta
vilket är det rätta.
Skall man berätta
att man vill betygsätta
när man skall avrätta?
4.
Är du ond? Är du god?
Vill ha blod, vill få mod?
Kanske framstod
som ett fullblod
men avstod,
fick en störtflod
av näsblod.
5.
Dag eller natt?
Tårar eller skratt?
En julnatt,
fått restskatt,
kände sig åsidosatt
av ett hånskratt,
en skuldsatt
vildkatt,
egentligen en ditsatt
bondkatt.
Snälla godnatt?
6.
Är dem många, kanske få.
Det gör lika ont ändå
För när de vill klå, flå varje vrå
blir du lika blå ändå.
Så slå, ni två!
Er ridå förblir ändå grå,
för vi kommer alltid att motstå
att sjunka till er nivå.
7.
Tystnaden och skriken,
valparna och tiken.
Besviken på fabriken i Höllviken
på logiken och mimiken i musiken
men publiken är nyfiken
på paniken i repliken inne i butiken.
8.
Kärlek och hat
Lycka och gnat
Jag är inte lat!
Vilket prat och tjat!
Ge mig ett fat med mat, kära kamrat?
Gärna fruktfat,
inte hundmat!
Snabbmat med tomat?
Vilket struntprat!
Vad? Kärnkraftsaggregat!?!?
9.
Känner skam, känner mod
En flod av blod
men jag förstod
ditt missmod
under en övergångsperiod
mellan vredesmod
och tålamod
när din svärmor återuppstod.
(10/10 2008)
The Notebook
Jag gråter.
Känner tårarna fylla mina ögon.
För att sedan sakta rulla nerför mina kinder.
Mina läppar svullnar upp.
Och vid tinningarna
känns det som huvudvärk.
Mitt täcke blir alldeles blött.
Näsan rinner.
Jag kan inte sluta gråta.
Jag tänker på morfar.
Och tårarna gör mig blind.
Jag springer upp för trappan,
in i rummet
där mamma sover.
Och sätter mig på sängkanten.
Söker tröst i hennes famn.
Väcker henne från drömmarna.
Och berättar om min sorg.
Hon håller om mig.
Tårarna går inte att stoppa.
Morfar är verkligen borta.
Jag går sakta ner för trappan
mot mitt rum.
I den stilla verkligheten.
Som egentligen bara
går ut på död.
Snyter mig och torkar tårarna.
Sätter mig här.
Och skriver detta.
Min katt hittar mig
ännu en gång förblindad av tårar
och hoppar tröstande upp i min famn.
Förklarad känslolös av mänskligheten
men med en tröstande aura.
(efter att jag för första gången sett filmen "The Notebook" som jag kopplade väldigt mycket till min morfar, som gick bort våren 2007.)
Känner tårarna fylla mina ögon.
För att sedan sakta rulla nerför mina kinder.
Mina läppar svullnar upp.
Och vid tinningarna
känns det som huvudvärk.
Mitt täcke blir alldeles blött.
Näsan rinner.
Jag kan inte sluta gråta.
Jag tänker på morfar.
Och tårarna gör mig blind.
Jag springer upp för trappan,
in i rummet
där mamma sover.
Och sätter mig på sängkanten.
Söker tröst i hennes famn.
Väcker henne från drömmarna.
Och berättar om min sorg.
Hon håller om mig.
Tårarna går inte att stoppa.
Morfar är verkligen borta.
Jag går sakta ner för trappan
mot mitt rum.
I den stilla verkligheten.
Som egentligen bara
går ut på död.
Snyter mig och torkar tårarna.
Sätter mig här.
Och skriver detta.
Min katt hittar mig
ännu en gång förblindad av tårar
och hoppar tröstande upp i min famn.
Förklarad känslolös av mänskligheten
men med en tröstande aura.
(efter att jag för första gången sett filmen "The Notebook" som jag kopplade väldigt mycket till min morfar, som gick bort våren 2007.)
Skulle du?
Jakten går om och om igen.
Jag jagar och du jagas.
Jag är den blinde jägaren som inte ser felen, som bara kämpar för att lyckas.
Du är det självständiga bytet som i smyg ler åt mina hopplösa försök.
Vi leker en farlig lek, du och jag, som lätt kan sluta i tårar. Onödigt fällda tårar, över de blinda, döva och stummas månskensparad.
Varför man skall och hur man skall, måste du komma på själv. Jag kan bara hjälpa dig genom att sluta med att försöka fånga dig och låta dig inse att du inte alltid kan vara den jagade. Att du också måste få kämpa.
Drömmarna kommer om och om igen.
Drömmarna som väcks av en film, där mannen plötsligt lägger en arm runt kvinnans höft, drar henne mot sig och kysser henne på ett sådant överromantiskt sätt som bara existerar på film.
Behovet som bara växer när man ser ett lyckligt par där kvinnan går runt med en enkel blomma i sin hand.
Och avundsjukan som bosätter sig i ens hjärna när man ser två kära hålla om varandra trots vännernas närvaro.
Min önskan gör sig påminnd. Om och om igen.
En önskan efter mer initiativtagande från din sida.
En önskan efter mer av din uppmärksamhet.
En önskan efter mer positiv energi.
Alla har vi våra skönhetsfläckar. Men ibland blir det för mycket. Eller, som i detta fallet, för lite.
Så hur skulle du reagera när jag skrek "GE MIG MER KÄRLEK!"?
Hur skulle du reagera när jag sa "Se mig? Snälla."?
Och om jag, men gråtande ögon, berättade för dig att "Jag älskar dig!... Men det kommer inte fungera såhär länge till...", skulle du förstå?
Skulle du kämpa för att ha mig kvar?
Skulle du?
(skriven 2/10 2008)
Jag jagar och du jagas.
Jag är den blinde jägaren som inte ser felen, som bara kämpar för att lyckas.
Du är det självständiga bytet som i smyg ler åt mina hopplösa försök.
Vi leker en farlig lek, du och jag, som lätt kan sluta i tårar. Onödigt fällda tårar, över de blinda, döva och stummas månskensparad.
Varför man skall och hur man skall, måste du komma på själv. Jag kan bara hjälpa dig genom att sluta med att försöka fånga dig och låta dig inse att du inte alltid kan vara den jagade. Att du också måste få kämpa.
Drömmarna kommer om och om igen.
Drömmarna som väcks av en film, där mannen plötsligt lägger en arm runt kvinnans höft, drar henne mot sig och kysser henne på ett sådant överromantiskt sätt som bara existerar på film.
Behovet som bara växer när man ser ett lyckligt par där kvinnan går runt med en enkel blomma i sin hand.
Och avundsjukan som bosätter sig i ens hjärna när man ser två kära hålla om varandra trots vännernas närvaro.
Min önskan gör sig påminnd. Om och om igen.
En önskan efter mer initiativtagande från din sida.
En önskan efter mer av din uppmärksamhet.
En önskan efter mer positiv energi.
Alla har vi våra skönhetsfläckar. Men ibland blir det för mycket. Eller, som i detta fallet, för lite.
Så hur skulle du reagera när jag skrek "GE MIG MER KÄRLEK!"?
Hur skulle du reagera när jag sa "Se mig? Snälla."?
Och om jag, men gråtande ögon, berättade för dig att "Jag älskar dig!... Men det kommer inte fungera såhär länge till...", skulle du förstå?
Skulle du kämpa för att ha mig kvar?
Skulle du?
(skriven 2/10 2008)
Stoppa tjuven!
- Stoppa tjuven!
Ägaren till brödståndet på marknaden skrek efter den person som, iklädd en stor brun kåpa, sprang bort från marknadsståndet. Den beslöjade knuffade sig fram, med ett bylte i famnen, bland folket som kommit för att besöka marknaden. Jakten fortsatte snabbt ut i skogen men den jagade lyckades springa ut ur sikte från ägaren av ståndet och bort från de andra som hörsammat brödägarens bön.
I flykten föll den bruna huvan av tjuvens huvud. Man kunde se ett par spetsiga öron sticka ut ur det stora hårsvall som blottades. Skogens mörker sänkte sig snabbt över den flyende, då marknadens ljus snabbt utplånades av skogens mörka täthet. Flyktingen sprang snabbt och lätt utan att knäcka några grenar och utan att göra några ljud som avslöjade dess position. När marknaden bara kunde ses som en svag ljusglimt långt borta, och den jagade var säker på att den skakat av sig förföljarna, saktade denne ner till en rask gångtakt.
Strax såg man en tjärn glittra en bit bort, i slutet av stigen. Tjuven skyndade sig fram, lade byltet bredvid sig, och satte sig på huk framför tjärnens vatten. Den stoppade händerna i det kalla vattnet och drack girigt av det svalkande. När törsten var släckt suddade vattnet bort minnet av personens besök med hjälp av vackra ringar på vattnet. Månens spegelbild blev för en stund orolig, men så fort ringarna på vattnet försvunnit blev den stilla igen.
Där ringarna nyss varit befann sig nu en ung kvinnas spegelbild. Hennes huvud var omringat av hennes glåmigt svarta hår som vilade i långa korkskruvslockar på hennes axlar. Hon blickade ner på spegelbilden och i hennes klara blå ögon nästan lyste blicken av jaktens upphetsning. Det drog i hennes smala, svagt röda läppar i ett försök att le, men snabbt övergick det mer till ett grin. Hon strök bak håret bakom ett av sina öron och man kunde tydligt se att hon var alv. Hennes spetsiga öron och hennes höga kindben framhävde hennes kvinnliga ansikte och av människorna ansågs hon vara vacker. Hennes mörkbruna hy var slät men sträv och när hon vistades i solen skimrade den nästan gyllene. I ena örat hade hon en iögonfallande ring med färgblandningen av rostigt röd och guld.
Kvinnan såg fundersamt ner på sin egen spegelbild samtidigt som hon fingrade på öronsmycket. Hon log ett elakt grin när hon tänkte tillbaka på hur mannen i brödståndet kallat på hjälp. Med tankarna på annat håll tog hon ut en limpa ur byltet och satte sig ner för att äta. Under den långa kåpan klirrade knivarna till när hon satte sig. Hon hoppade till av ljudet, satt och lyssnade en stund efter någon annan som hört, men slappnade sedan av och började äta. Girigt åt hon av limpan och när hon mättat sin mage lade hon sig ner och lät blicken söka sig till stjärnorna. Att hon stulit brödet var bara för att hon hade tråkigt. Hon kunde lika gärna ha dödat mannen i brödståndet. Men hon orkade inte med allt liv och tumult och hon var inte på humör att döda en hel by. Inte idag.
Hennes ondska speglades i hennes ögon och de flesta som såg in i dem skyggade snabbt tillbaka. Ännu ett bevis på detta var att hon inte hade några vänner. Hon klarade sig själv. Hon var stark och klarade av alla utmaningar själv. Inte behövde hon någon annans hjälp. Hon hade ju till och med klarat ta hand om sig själv när hon fått en pil i axeln. Hon klarade sig själv. Men det hon inte ville erkänna för sig själv var hur ensamt det var att vara själv, och den gången hon blivit skadad i axeln hade hon varit nära dödsranden. Det var endast lyckans lott som lät hennes livslåga fortsätta att brinna.
Hon avbröts ur sina funderingar när hon hörde en kvist knäckas och hon reste sig snabbt upp…
(början till novell skriven under den litterära gestaltningen på gymnasiets tredje år. Jag försökte skriva något mörkt om en person som tror att den är så mycket bättre än vad den är... Vad tycker ni? Borde jag skriva vidare på den?)
Ägaren till brödståndet på marknaden skrek efter den person som, iklädd en stor brun kåpa, sprang bort från marknadsståndet. Den beslöjade knuffade sig fram, med ett bylte i famnen, bland folket som kommit för att besöka marknaden. Jakten fortsatte snabbt ut i skogen men den jagade lyckades springa ut ur sikte från ägaren av ståndet och bort från de andra som hörsammat brödägarens bön.
I flykten föll den bruna huvan av tjuvens huvud. Man kunde se ett par spetsiga öron sticka ut ur det stora hårsvall som blottades. Skogens mörker sänkte sig snabbt över den flyende, då marknadens ljus snabbt utplånades av skogens mörka täthet. Flyktingen sprang snabbt och lätt utan att knäcka några grenar och utan att göra några ljud som avslöjade dess position. När marknaden bara kunde ses som en svag ljusglimt långt borta, och den jagade var säker på att den skakat av sig förföljarna, saktade denne ner till en rask gångtakt.
Strax såg man en tjärn glittra en bit bort, i slutet av stigen. Tjuven skyndade sig fram, lade byltet bredvid sig, och satte sig på huk framför tjärnens vatten. Den stoppade händerna i det kalla vattnet och drack girigt av det svalkande. När törsten var släckt suddade vattnet bort minnet av personens besök med hjälp av vackra ringar på vattnet. Månens spegelbild blev för en stund orolig, men så fort ringarna på vattnet försvunnit blev den stilla igen.
Där ringarna nyss varit befann sig nu en ung kvinnas spegelbild. Hennes huvud var omringat av hennes glåmigt svarta hår som vilade i långa korkskruvslockar på hennes axlar. Hon blickade ner på spegelbilden och i hennes klara blå ögon nästan lyste blicken av jaktens upphetsning. Det drog i hennes smala, svagt röda läppar i ett försök att le, men snabbt övergick det mer till ett grin. Hon strök bak håret bakom ett av sina öron och man kunde tydligt se att hon var alv. Hennes spetsiga öron och hennes höga kindben framhävde hennes kvinnliga ansikte och av människorna ansågs hon vara vacker. Hennes mörkbruna hy var slät men sträv och när hon vistades i solen skimrade den nästan gyllene. I ena örat hade hon en iögonfallande ring med färgblandningen av rostigt röd och guld.
Kvinnan såg fundersamt ner på sin egen spegelbild samtidigt som hon fingrade på öronsmycket. Hon log ett elakt grin när hon tänkte tillbaka på hur mannen i brödståndet kallat på hjälp. Med tankarna på annat håll tog hon ut en limpa ur byltet och satte sig ner för att äta. Under den långa kåpan klirrade knivarna till när hon satte sig. Hon hoppade till av ljudet, satt och lyssnade en stund efter någon annan som hört, men slappnade sedan av och började äta. Girigt åt hon av limpan och när hon mättat sin mage lade hon sig ner och lät blicken söka sig till stjärnorna. Att hon stulit brödet var bara för att hon hade tråkigt. Hon kunde lika gärna ha dödat mannen i brödståndet. Men hon orkade inte med allt liv och tumult och hon var inte på humör att döda en hel by. Inte idag.
Hennes ondska speglades i hennes ögon och de flesta som såg in i dem skyggade snabbt tillbaka. Ännu ett bevis på detta var att hon inte hade några vänner. Hon klarade sig själv. Hon var stark och klarade av alla utmaningar själv. Inte behövde hon någon annans hjälp. Hon hade ju till och med klarat ta hand om sig själv när hon fått en pil i axeln. Hon klarade sig själv. Men det hon inte ville erkänna för sig själv var hur ensamt det var att vara själv, och den gången hon blivit skadad i axeln hade hon varit nära dödsranden. Det var endast lyckans lott som lät hennes livslåga fortsätta att brinna.
Hon avbröts ur sina funderingar när hon hörde en kvist knäckas och hon reste sig snabbt upp…
(början till novell skriven under den litterära gestaltningen på gymnasiets tredje år. Jag försökte skriva något mörkt om en person som tror att den är så mycket bättre än vad den är... Vad tycker ni? Borde jag skriva vidare på den?)
När jag var liten
När jag var liten
hade jag en speciell vän
hela barndomen.
Han fanns med mig
överallt.
I vått
och i torrt
bar jag mitt gosedjur
under armen.
När jag var liten
hade jag en speciell vän
i lågstadiet.
Hon och jag lekte katt
på rasterna
när de andra
lekte pussepjätt.
När jag var liten
hade jag en speciell vän
i mellanstadiet.
Han och jag lekte själva.
Vi satt i ett skjul,
han spelade gameboy
och jag
tittade på.
När jag var liten
hade jag en speciell vän
på ridskolan.
Hon och jag lekte häst.
Vi hoppade hinder
byggda av trädgårdsmöbler
till mammas
och pappas
förtret.
(Dikt skriven för att hjälpa syster med svenskaläxan: att skriva en självbiografi i diktform. 15/9 2008)
hade jag en speciell vän
hela barndomen.
Han fanns med mig
överallt.
I vått
och i torrt
bar jag mitt gosedjur
under armen.
När jag var liten
hade jag en speciell vän
i lågstadiet.
Hon och jag lekte katt
på rasterna
när de andra
lekte pussepjätt.
När jag var liten
hade jag en speciell vän
i mellanstadiet.
Han och jag lekte själva.
Vi satt i ett skjul,
han spelade gameboy
och jag
tittade på.
När jag var liten
hade jag en speciell vän
på ridskolan.
Hon och jag lekte häst.
Vi hoppade hinder
byggda av trädgårdsmöbler
till mammas
och pappas
förtret.
(Dikt skriven för att hjälpa syster med svenskaläxan: att skriva en självbiografi i diktform. 15/9 2008)
Drömmar
Ge mig ditt leende,
sträck dig efter min hand.
Håll om mig hårt,
lägg din kind mot min.
Låt dina mjuka läppar nudda mina,
för en sekund.
Skåda in i mina ögon
och se eldarna brinna.
Väck mig ur min dröm,
innan jag somnar in förevigt.
(ännu en av de dikter som antagligen skrivits under 2007)
sträck dig efter min hand.
Håll om mig hårt,
lägg din kind mot min.
Låt dina mjuka läppar nudda mina,
för en sekund.
Skåda in i mina ögon
och se eldarna brinna.
Väck mig ur min dröm,
innan jag somnar in förevigt.
(ännu en av de dikter som antagligen skrivits under 2007)
De tre magiska...
Jag står får mig, för allt jag är och allt som jag står för.
Älskar står för all kärlek en människa kan ge, omtycket för en människa som stiger över allt annat och för odödlighet.
Dig står för du, för allt vad du är och för allt jag någonsin vill ha.
Jag älskar dig
(12/9 2008)
Älskar står för all kärlek en människa kan ge, omtycket för en människa som stiger över allt annat och för odödlighet.
Dig står för du, för allt vad du är och för allt jag någonsin vill ha.
Jag älskar dig
(12/9 2008)
Stäng kylan ute
Osäkert glider droppen längs istappen
likt mina känslor sträcker sig mot dig.
Den blå kylan speglas trots dess genomskinlighet.
Ta mig i din famn och stäng kylan från mitt hjärta ute.
(skriven våren 2007)
likt mina känslor sträcker sig mot dig.
Den blå kylan speglas trots dess genomskinlighet.
Ta mig i din famn och stäng kylan från mitt hjärta ute.
(skriven våren 2007)
Den sanna kärleken
Rör vid mig.
Visa att det är riktigt.
Finns du?
Eller är det bara ett påhitt av mina drömmar?
Sättet du nuddade mig på,
fick tiden att hålla andan.
Har jag något hos dig?
Eller är det bara kraften runt dig?
Som får mig att må så bra..
Sättet du ler...
Får kärlek att verka riktigt.
Är det dig?
Som jag väntat på?
Som jag åkallat i mina drömmar?
(skriven någon gång 2007)
Vill du...?
Vill du sjunga med mig? En kärlekens sång om lycka.
Vill du dansa med mig? En sorgens dans om livet efter döden.
Vill du njuta med mig? En njutning som varar förevigt.
Vill du se mig gråta? Tårar spillda över världens orättvisor.
(9/9 2008)
Vill du dansa med mig? En sorgens dans om livet efter döden.
Vill du njuta med mig? En njutning som varar förevigt.
Vill du se mig gråta? Tårar spillda över världens orättvisor.
(9/9 2008)
Once
Once you touched my heart
I still live in the echo of your smile
(Nog den kortaste dikt jag någonsin skrivit, kommer inte ihåg när, men troligtvis någon gång under 2007)
I still live in the echo of your smile
(Nog den kortaste dikt jag någonsin skrivit, kommer inte ihåg när, men troligtvis någon gång under 2007)
Där de vilda rosorna växer
Där mörkret sakta övergår till ljus, i sprakande färgkaskader, där fångar min själ mod.
Där de otämjbara vindarna blåser, där jagar mitt hjärta.
Där de vilda rosorna växer, där väntar jag på dig.
En själ så feg, så väntande,
på modets återuppstående,
kraft så djupgående.
Ett hjärta så tomt, så väntande,
på den sanna kärleken,
den dödsbringande barnaleken.
En människa så ensam, så väntande,
på kärleken och värmens land,
på att du sträcker ut din hand.
(Dikt skriven under den litterära gestaltningen, kurs jag läste under gymnasietiden. Skriven i början av 2008)
Där de otämjbara vindarna blåser, där jagar mitt hjärta.
Där de vilda rosorna växer, där väntar jag på dig.
En själ så feg, så väntande,
på modets återuppstående,
kraft så djupgående.
Ett hjärta så tomt, så väntande,
på den sanna kärleken,
den dödsbringande barnaleken.
En människa så ensam, så väntande,
på kärleken och värmens land,
på att du sträcker ut din hand.
(Dikt skriven under den litterära gestaltningen, kurs jag läste under gymnasietiden. Skriven i början av 2008)
Antimateria i hjärtat..
Jag försöker...
Det går en rysning genom kroppen...
Jag kämpar...
Ögonen stirrar i en spegel...
Jag kan inte...
Synen grumlas och gråten gör återbesök...
Jag vill inte...
Sakta fylls ögonen...
Jag orkar inte...
Snart svämmar de över...
Jag kan inte...
Tårarna forsar ner från ögonen...
Trots försöket och inbillningen om hopp...
Jag gråter fortfarande...
De kraftlösa kämpandet hjälper ingenting annat än den falska motivationen...
Mina tårar trillar ner på händerna...
Ansträngningarna lyser med sin frånvaro...
Snart håller mina händer styr på en flod...
De försvann med styrkan...
Kämpandes mot floden...
Jag lämnades ensam kvar...
Den skall inte få makten...
(Ursäkta uppehållet. Jag har precis lyckats fånga en pojkes hjärta och kärleken tar tid, som ni kanske vet. ;)
Detta är en dikt som jag inte kommer ihåg när jag skrev. Troligtvis strax efter att morfar gått bort, våren 2007.)
Det går en rysning genom kroppen...
Jag kämpar...
Ögonen stirrar i en spegel...
Jag kan inte...
Synen grumlas och gråten gör återbesök...
Jag vill inte...
Sakta fylls ögonen...
Jag orkar inte...
Snart svämmar de över...
Jag kan inte...
Tårarna forsar ner från ögonen...
Trots försöket och inbillningen om hopp...
Jag gråter fortfarande...
De kraftlösa kämpandet hjälper ingenting annat än den falska motivationen...
Mina tårar trillar ner på händerna...
Ansträngningarna lyser med sin frånvaro...
Snart håller mina händer styr på en flod...
De försvann med styrkan...
Kämpandes mot floden...
Jag lämnades ensam kvar...
Den skall inte få makten...
(Ursäkta uppehållet. Jag har precis lyckats fånga en pojkes hjärta och kärleken tar tid, som ni kanske vet. ;)
Detta är en dikt som jag inte kommer ihåg när jag skrev. Troligtvis strax efter att morfar gått bort, våren 2007.)
Du
Du ler och jag kan inte undgå att dra på mungiporna.
Du är så fantastisk.
Allt sökande efter magin kan läggas ner.
Jag har hittat allt det eftertraktade i dig.
Dina ögon glittrar och jag ser hela världen i dem.
Du är så perfekt.
I alla fall för mig.
Du har redan lyckats göra mig knäsvag.
Du smeker min hand och jag får sköna rysningar i hela kroppen.
Du är alldeles för fin.
Du hittade en genväg till mitt hjärta,
som du nu fångat i ett gyllene nät.
Du säger att min insida är perfekt
och att det inte spelar någon roll vad jag gör med utsidan.
Bara jag inte blir för smal.
Jag är så rädd att vakna upp från denna drömmen.
Den tillit jag känner till dig är väldigt stor.
Jag har känt dig i lite mer än en vecka
och redan har du fått mitt förtroende.
Att vi går "långsamt fram" (jo, ja) känns inget annat än bra.
Du har hittat mig, den vissnande maskrosen, bland alla prästkragar.
Och du valde att plocka mig, inte dem.
Nu blommar jag för fullt.
Ogräset är skönheten i dina ögon.
Jag vill endast blomma för dig.
(Skriven till den nyfunna kärleken. 30/8 2008)
Du är så fantastisk.
Allt sökande efter magin kan läggas ner.
Jag har hittat allt det eftertraktade i dig.
Dina ögon glittrar och jag ser hela världen i dem.
Du är så perfekt.
I alla fall för mig.
Du har redan lyckats göra mig knäsvag.
Du smeker min hand och jag får sköna rysningar i hela kroppen.
Du är alldeles för fin.
Du hittade en genväg till mitt hjärta,
som du nu fångat i ett gyllene nät.
Du säger att min insida är perfekt
och att det inte spelar någon roll vad jag gör med utsidan.
Bara jag inte blir för smal.
Jag är så rädd att vakna upp från denna drömmen.
Den tillit jag känner till dig är väldigt stor.
Jag har känt dig i lite mer än en vecka
och redan har du fått mitt förtroende.
Att vi går "långsamt fram" (jo, ja) känns inget annat än bra.
Du har hittat mig, den vissnande maskrosen, bland alla prästkragar.
Och du valde att plocka mig, inte dem.
Nu blommar jag för fullt.
Ogräset är skönheten i dina ögon.
Jag vill endast blomma för dig.
(Skriven till den nyfunna kärleken. 30/8 2008)
En enda liten flisa...
Jag vet inte om jag vågar låta mig själv minnas...
Dina underbara läppar, så mjuka och gjorda för att kyssas..
Min kind strykande mot din..
Din hand svagt nuddande min sida..
Spänningen, känslorna och... Upphetsningen...
Kände du som jag?
Känner du som jag?
Eller var det mitt fel?
Var det min brinnande blick, och mjuka hand som strök över din kind?
Fick jag dig att göra något som du inte ville?
För mig var det som en brinnande eld.
Elden fanns innan, redan då jag såg dig första gången.
Och den fick bränsle av dina kyssar..
(Det var ju trots allt inte bara jag som tog initiativ...)
Men nu ligger den och glöder..
Minsta lilla träbit kommer få den att brinna igen,
men minsta lilla vindpust släcka den..
Du är väderguden.
Det är du som bestämmer vart det bär.
Och jag kan bara hoppas.
Hoppas och vänta.
Vänta på ett enda litet ord från dig..
En enda liten flisa att mata glöden med.
(Kände att det blivit lite för många negativa och sorgliga texter, så här kom det en lite mer hoppfull. :) Skriven i Juli 2008)
Dina underbara läppar, så mjuka och gjorda för att kyssas..
Min kind strykande mot din..
Din hand svagt nuddande min sida..
Spänningen, känslorna och... Upphetsningen...
Kände du som jag?
Känner du som jag?
Eller var det mitt fel?
Var det min brinnande blick, och mjuka hand som strök över din kind?
Fick jag dig att göra något som du inte ville?
För mig var det som en brinnande eld.
Elden fanns innan, redan då jag såg dig första gången.
Och den fick bränsle av dina kyssar..
(Det var ju trots allt inte bara jag som tog initiativ...)
Men nu ligger den och glöder..
Minsta lilla träbit kommer få den att brinna igen,
men minsta lilla vindpust släcka den..
Du är väderguden.
Det är du som bestämmer vart det bär.
Och jag kan bara hoppas.
Hoppas och vänta.
Vänta på ett enda litet ord från dig..
En enda liten flisa att mata glöden med.
(Kände att det blivit lite för många negativa och sorgliga texter, så här kom det en lite mer hoppfull. :) Skriven i Juli 2008)
Mörkrets hunger
En flicka vandrar ensam,
på en slätt av rakblad,
i en ändlös svart natt.
Trots att rakbladen hon vandrar på skär sönder hennes fötter,
mer och mer för varje steg hon tar,
fortsätter hon att vandra.
Det finns inget synligt slut på denna ändlösa smärta och eviga mörker.
Flickans fötter är snart totalt sönderrivna och hon faller ner på knä.
Genast skär de vassa rakbladen in i hennes bara ben,
men flickan verkar knappt lägga märke till det.
Hennes ögon är fastklistrade på en punkt längre bort i mörkret.
Ett ställe där varken den psykiska eller fysiska smärtan existerar.
Hon sätter omedvetet ner händerna på de vassa rakbladen,
för att krypa de sista meterna till den punkt hon sett ut.
Hon kämpar sig framåt samtidigt som hennes kropp sakta förintas till köttslamsor.
När hon är en meter ifrån sitt mål faller flickan ihop av både smärtan och blodförlusten.
Hon ligger ned, men lyckas att uppbåda krafter att resa sig igen.
Dock endast på alla fyra.
Hon tar sig sakta den sista metern fram,
besluten över att smärtan kommer upphöra.
När hon nått målet väntar hon sig en bekräftelse,
men när ingenting händer förstår hon att det bara var inbillning,
påhittat av hennes hjärna för att ge hopp.
Helt enkelt en illusion om att slippa lida,
att inte längre känna den smärta som hemsöker henne.
Hon lägger sig utmattad ner på den rakbladsbeklädda marken,
välkomnar döden och blundar.
När tar mardrömmen slut?
(En av de mest smärtfyllda dikter jag någonsin skrivit. Under den tiden då tonårsdepressionerna härjade som mest, då jag lärt mig att det är bättre att föra ner sin smärta på papper i form av text, än att skada sig själv. Antagligen skriven någon gång under 2005)