Jag vet inte om jag vågar låta mig själv minnas...
Dina underbara läppar, så mjuka och gjorda för att kyssas..
Min kind strykande mot din..
Din hand svagt nuddande min sida..
Spänningen, känslorna och... Upphetsningen...
Kände du som jag?
Känner du som jag?
Eller var det mitt fel?
Var det min brinnande blick, och mjuka hand som strök över din kind?
Fick jag dig att göra något som du inte ville?

För mig var det som en brinnande eld.
Elden fanns innan, redan då jag såg dig första gången.
Och den fick bränsle av dina kyssar..
(Det var ju trots allt inte bara jag som tog initiativ...)
Men nu ligger den och glöder..
Minsta lilla träbit kommer få den att brinna igen,
men minsta lilla vindpust släcka den..
Du är väderguden.
Det är du som bestämmer vart det bär.
Och jag kan bara hoppas.
Hoppas och vänta.
Vänta på ett enda litet ord från dig..
En enda liten flisa att mata glöden med.


(Kände att det blivit lite för många negativa och sorgliga texter, så här kom det en lite mer hoppfull. :) Skriven i Juli 2008)