Vi sitter och äter.

Syster kommenterar något som pappa säger.

Kriget har ännu en gång startat.

Jag sitter tyst och äter.
Försöker äta upp så fort som möjligt.

Då kan jag lämna slagfältet.

Plötsligt börjar pappa skälla på mig.
Jag känner ilskan över de orättvisa anklagelserna stiga inom mig.
Varför är det jag som får skiten kastad över mig, när det är systern som startat pappas ilska?

Jag springer in på mitt rum och tar med tallriken med den inte ännu uppätna maten.

Jag kallar på mamma.
Efter ett bra tag tar hon sig tid att komma in till mig.

”Jag orkar inte mer!”
Mamma svarar mig med det vanliga.
Även denna gången tar hon pappas parti.

Jag börjar gråta av ilska och besvikelse.
Fan.

Varför kan ingen i denna familjen någonsin förstå mig?


Tänk om man vågade ta självmord? Skulle man tjäna på det? För det finns ju ingen som klart skulle kunna säga nej. För vem vet vad som händer när man är död? Om man kommer till ett bättre ställe eller återföds eller bara blir aska, det finns det ju ingen som kan svara på. Och hur vet man då att det är så mycket bättre att leva?

Tänk om det liv vi lever nu är en prövning? Att vi, när vi tror att vi är som lyckligast, egentligen känner något mycket mindre än vad den största smärtan känns när vi ”kommer till himlen” / (insätt valfri tro-på-vad-som-händer-efter-döden här). Tänk vilken smärta vi utstår då, om det skulle vara så!
Men vi vet ju inte. Så vi kan bara värdera det liv vi lever nu. Vi vet ju inte vad som händer i framtiden, så det är ju som att köpa grisen i säcken. Men det är väl lika bra. För om jag skulle veta antingen att

a) Pappa aldrig kommer att ändra sig. Syskonen kommer fortsätta att göra allt för att göra mitt liv till en pina. Mamma kommer att skita i allt eller ta pappas parti. Jag kommer inte få jobb. Mina vänner kommer ta emot min hjälp när de behöver men aldrig ge mig någon sådan. Jag kommer aldrig hitta någon kille som bryr sig. Jag kommer inte gifta mig. Jag kommer få missfall två gånger. Och jag kommer att dö ensam och olycklig, bortglömd av världen. Osv osv.

eller

b) Också levde hon lycklig i alla sina dagar. Snipp snapp snut, så var sagan slut.

Då hade det inte varit så roligt att leva livet. För hade man varit medveten om att man skulle levt lycklig hela sitt liv, skulle man verkligen kunnat vara helt och hållet lycklig då? Och alternativ a behöver vi ju inte ens diskutera. 90 % av mänskligheten hade väl inte tvekat att ta sitt liv om de vid 20 års ålder vetat att resten av deras liv skulle fortsätta med den största pinan de kunnat tänka sig. Så då är det väl ingen snack om saken. Det är nog bra att vi inte vet.

Och med risken att låta jobbig, måste jag dra in djuren i denna diskussionen också. För hur mycket till val har de? Även om en hare vet att den kommer dö i käften på en räv, så fortsätter den att leva. För djur kan ju inte ta sitt liv. Eller?
Hur skall vi egentligen veta? Om vi fortsätter exemplet med haren; Om den ”tar sitt liv” kommer det ändå inte uppfattas så av människan. För förr eller senare kommer någon annan köttätande livsform att få liv av den döda haren. Och även om vi skulle hitta haren innan dess, så tror oftast inte vi människor att djuren är så pass medvetna att de kan ta sitt eget liv.

(Däremot fanns det en ponny på stallet jag red på när jag var liten, som "lyckades ta livet av sig"!)

Själv vågar jag inte säkert välja sida. Jag tror inte att djur är omedvetna, men däremot tror jag inte att de är så pass medvetna att de skulle klara av att ta livet av sig. De har kvar en förmåga som vi människor tyvärr har väldigt långt innanför det ”intelligenta skal” vi tror oss ha. Överlevnadsinstinkt. Den får vi bara tillbaka i fantastiska filmer och böcker om överlevande människor som har varit med om en flygplanskrasch på en öde ö.
Jag tror att långt inne finns den, överlevnadsinstinkten, nog också hos oss människor som ser på dessa fantastiska filmer och läser de gripande böckerna. Det krävs bara så mycket för det att komma fram.
Och när det som krävs inte finns, sjunker instinkten längre och längre bort i de förträngda sinnenas land. Och till slut kan vi ta livet av oss utan att tveka.

Frågan är om det är en befrielse eller om det är tyngande? För när man verkligen hittar dit, där inte överlevnadsinstinkten finns, måste man nog känna sig som något annat än en ”vanlig” människa.

Jag tycker så synd om mig själv när min pappa spänner ögonen i mig, på det sättet han gjorde när jag var liten, sekunden innan han slog mig. Och jag känner en riktig längtan efter ett liv utan honom när tårarna för tio tusende gången banar sin väg ner för mina kinder. Och jag önskar att jag vore död när hela min värld rasar ihop inför mina ögon.
Men all denna självömkan är egentligen patetisk, men ändock nödvändig. Om jag inte fick tycka synd om mig själv, skulle jag inte vara lite känslokall då? (Är det så att känslokalla människor tycker mindre synd om sig själva?)


Om man tar livet av sig själv, är man väldigt egoistisk, säger många. Men för att man är egoist är man inte egoistisk. Däremot finns det egoistiska egoister. Innan jag säger tack för ikväll, vill jag bara klara upp detta missförstånd.

________________________________

egoist

1. person som prioriterar sitt eget välmående högst och främst gynnar sig själv, men inte på bekostnad av andras välmående; självisk person; person som är egoistisk

egoistisk

1. som främst beaktar sina egna behov och villkor; som främst ser till att en själv mår bra, ofta på bekostnad av andras välmående; som (tydligt) gynnar sig själv hellre än andra

(källa: Wikipedia)

________________________________

(1/2 2009. Och nej. Jag kommer inte ta livet av mig.)