Ord
Och det värsta är väl att det gör ondare när man druckit lite alkohol.
Men vad gör man?
Vad gör man när någon man bryr sig så mycket om säger en sådan sak som sakta skär sig in i själen likt en rostig, slö kniv?
Vanligtvis rycker jag på axlarna, men just detta gick hela vägen förbi mitt försvar.
Du tänkte nog inte efter, men jag har tänkt efter.
Aldrig mer skall vi dricka ihop.
Men det är nog svårt att undvika.
Men jag tänker undvika det.
För bubblan är krossad och även om den snabbt återställer sig kommer detta stanna kvar.
Du sårade mig med ord.
Ord som inte ens var menade för mina öron.
Du kunde undvikit det.
Du kunde sagt det i min frånvaro.
Du kunde låtit bli att såra mig.
13/2 -2010
Försvunnen
Då hade jag målat mina drömmar
i mystiska färgkaskader.
Jag önskar att jag kunde sväva.
I dag som natt hade jag sökt,
från himlens källa till moder jords fristad.
Jag önskar att jag kunde spåra.
För då kanske jag hade hittat dig.
Det enda jag kan, är att skriva.
Förvandla sanningar till nya ord och betydelser.
Men jag önskar att jag kunde leva.
Fast utan dig, älskade Calypso,
går det inte en dag utan att jag
låter blicken smeka horisonten.
För kanske kommer du tillbaka en dag.
Jag önskar...
Leende
Trots vädrets försök att försämra mitt humör,
skjuter mitt välmående solstrålar
istället för den molntäckta värmeklumpen.
Jag är svettig och trött,
men leendet på mina läppar minskar inte.
Dagdrömmarna byter av varandra titt som tätt,
följt av musiken i mina öron.
Jag färdas genom stan och mitt humör blir bara bättre
när min glädje krockar med andras glädje.
Leendet sprids och förs vidare.
Har det nått dig än?
Skogskällan
Har du tips, hur galna som helst, ge mig! Inspiration tackar jag aldrig nej till! :)
(Början av kapitel 1)
av Johanna Persson
2008
Det var en fin dag, då solen sken starkt och värmde allt och alla. Det blåste en svag bris som fick blommorna i det långa gräset att svaja lite nätt. Korna gick på ängarna och betade av det långa gräset som började komma upp på nytt. Våren hade tagit vid och det var dags för ”Den stora vårfesten” som välkomnade all växtlighet tillbaka. Människorna tackade Gudarna och Gudinnorna; för att de låtit dem klara av ännu en vinter och för att de fick återse en sommar igen; för att få se den vackra växtligheten och allt djurliv som var beroende av den; för att kunna njuta av binas surr och för att åter glädjas åt naturens återuppståndelse. Knytten, de gröna små livliga varelserna, började leva livat återigen. De satte genast igång med sina sysslor, att sköta om skogen och se till att den mådde bra. Alverna började röra sig lite mer i skogarna och de flesta varelser tycktes bli pånyttfödda. Den stränga vintern hade pinat alla väsen och Moder Natur hade satt dem på sin yttersta spets. Bara de som var starka nog hade klarat sig undan döden. Det var i den byn som jag levde i, där byborna nu förberedde sig. De unga flickorna befann sig på ängarna runt om byn och gjorde sin uppgift. I fina klänningar och andra sommarkläder gick de och plockade blommor av olika slag, samtidigt som de sjöng glada sånger, som välkomnade allt som hörde våren till. Byns kvinnor förberedde maten till den stora festen och männen var antingen ute och jagade i skogarna i närheten eller förberedde festen på annat håll. Men var befann jag mig? Svaret kan vi ta reda på om vi ser närmre på alvskogen som låg en halv dags vandring från Larenge. Såg man genom en svalas ögon, uppe i det blå, kunde man se att den var stor. Faktiskt ännu större än de stora ängarna byns flickor plockade blommor på. Från skogen ledde det en stor stig till byn. På den stigen vandrade jag. Jag var på väg från skogen och kom gåendes med en mycket fager varelse, med långa spetsiga öron. Hans gröna ögon var uppmärksamma och hela tiden på vakt. Han hade långt ljusbrunt hår som flög med vinden och han hade höga kindben, man såg utan svårighet vilken sort han tillhörde. Man fick lätt en uppfattning om att han var ung, men visheten i hans röst gav en helt annan känsla. Vi stannade till vid en liten källa och jag gick för att dricka. Källan var ett vattendrag, som rann ut ur en bergsvägg. Vattnet rann ner i en liten inhägning av stenar och rötter. Sedan rann det ner i underjorden och vidare i det oupptäckta.
Sommarkänslor
Nyvaken och trött
men glädjen känns ändå i hela kroppen.
Sonstrålarna glittrar in genom fönstret
och lägger sig magiskt till ro på golvet.
Ut ur högtalarna myser sig ett fridfullt fiolspelande.
Jag ligger lyckligt kvar i sängen
och hör fåglarnas morgonhälsningar blandas med musiken
till en ljuvlig sommarvisa.
Livet är, i denna sekund, perfekt
och ingen kan ta den känslan från mig.
Nu får vi se vad framtiden bär i sin famn.
Jag är inte längre rädd.
(19/6 - 2009)
Hoppet försvinner aldrig
utan de äpplen han hittade vad alltid sura och inte alls i hans smak.
Trots det fortsatte Max att leta efter ett sött och gott äpple.
Ibland gick det lång tid innan han hittade ett enda exemplar av sin älsklingsfrukt.
Men när Max väl hittat ett, njöt han av allt hopp han fick.
Ofta kände han på sig att det skulle vara ett saftigt, sött äpple.
Och Max började äta sig igenom skalet.
För skalet smakade oftast bra även på de osmakliga äpplena.
Så han visste inte om det väntade ett sött eller surt fruktkött innanför.
Vissa äpplen hade tjockare skal och andra tunnare,
men Max åt sig alltid igenom det, hur tjockt det än var,
för att se om det var just det äpplet som var det goda.
Men när han väl tuggat sig igenom skalet,
visade det sig alltid att det var ett surt äpple.
Men Max ger inte upp.
Någon gång måste han ju hitta sitt drömäpple!
Himlavalvets dans
Eller en galning.
Jag vet inte vad jag fruktar mest.
Men en sak vet jag.
Att nudda hans läppar med mina,
startade ett stormigt, vilt men mycket vackert åskväder,
i mitt hjärta.
Och varje gång hans mjuka händer lätt smekte min nakna hud,
slog blixten ned.
Jag njöt av åskans föreställning och drogs med i dess vilda dans.
Men efter storm kommer lugn.
Och det ljuma regn som avlöste den levande åskan,
spolade bort den största delen av självsäkerheten.
Så...
Han är nog en illusion.
Eller en galning.
Men jag har i alla fall kvar minnet av vår dans
och den drömmen kan ingen ta ifrån mig.
På flyg
Jag sitter i ett flygplan.
Det pirrar i min mage av nyfikenhet och lycka.
När jag tittar ut genom flygplansfönstret,
ser jag små hus och leksaksbilar.
En matta av fält.
Jag drar fingret längs med en av vägarna,
på väg mot ett äventyr.
Sakta skyms dockvärlden av moln
och jag vet att ett äventyr väntar.
Jag ler mot kvinnan bredvid mig
när gryningens första solstrålar lyser genom molnen.
Glänsande av guld.
Jag sitter i ett flygplan.
Ögonlocken är tunga men hjärtat lyckligt.
Jag tittar ut genom flygplansfönstret
och suckar nöjt.
Världen är en enda stor skål grädde
Förut vit, men nu strålar den av kvällshimlens färger.
Lika färgglad och full av energi,
som min återupplivade själ.
Solnedgångens dans drar sig sakta undan
och mina ögonlock stängs,
bevarar färgerna i själen.
(5/30 - 2009)
Aldrig mera rädd!
Och jag älskar denna låten för att den är så jäkla bra, plus att han har så jääkla rätt! Jag tycker inte om fördomar, därför gillar jag denna låten! ^^
Klicka här för att lyssna på låten! :D
Jag flydde som en fågel över gatorna en natt
med käften full av blod och av saliv.
Jag flydde som jag brukar som en råtta från en katt
förödmjukad, förnedrad, för mitt liv.
Natten fylldes utav våld och vansinniga skrik
från de som jagade mig med stora tunga steg.
”Bättre fly än illa fäkta” skrek min tanke i panik
medans mitt hjärta repeterade ordet feg.
Och med min harhjärtade fart så kom de efter ganska snart
men genom skräcken skrek mitt hjärta som besatt:
Att ”om du flyr på detta sätt så är det inte mer än rätt
att det är dem som sätter villkoren inatt”
Och jag vet inte vad som hände vad som styrde mitt beslut
för allt jag såg var vrede, våld och blod.
Men i samma stund jag skulle lyckas undfly dem till slut
så stanna jag i steget där jag stod.
På en sekund var de ikapp mig när jag långsamt vände om.
De kom emot mig som en störtvåg som en storm.
Och fastän natthimlen blev vit av deras vrede när de kom
bar de alla sotsvart blick och uniform.
Och allt blev stilla en sekund och jag darra´ som en hund
hjärtat sprängdes i mitt bröst vid varje slag.
De kom emot mig i en ring och jag fatta´ ingenting
men i den stund som mina ben gav vika hörde jag mig stå och skrika:
Jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Nej, jag är inte rädd.
För hur hårt ni än kan slå ska jag vara hårdare ändå
och av det hat som kommer ifrån er får ni tillbaks fem gånger mer.
Men jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Nej, jag är inte rädd.
För var och en av oss som dödas ska tusen nya födas
för att stå här blodig bränd och svedd, tillintetgjord men aldrig mera rädd.
Jag ska vara allt ni hatar. Allt ni fruktar allra mest.
Allt ni finner obehagligt, onormalt.
Jag ska sprida mig i landet som en farsot som en pest
och infektera erat samhälle totalt.
Ja, för er ska jag va blatte, jugge, kosovoalban.
För er är jag från Uzbekistan.
Med hiphop-stylad burka med kroksabel, turban.
Er ryska maffia och eran taliban.
Jag ska se det som en seger om ni ser mig som en neger.
Hiv-bärande, Kat-tuggande svart.
Jag snor cyklar, jobb och brudar. Jag är juden ibland judar.
Jag är ZOG och jag finns överallt men ni vet inte vart.
Ni gissa rätt att jo, javisst. Visst fan är jag er kommunist.
StaliLeniTrotskiMaoAnarkist.
Perverterad satanist. Beväpnad djurrättsaktivist
och mycket riktigt ska jag vara er kastreringsfeminist.
Jag är er samhällsparasit. Handikappad transvestit.
Jag är hemlös och packad och hög.
Rastafari och vegan könsopererad lesbian.
Herregud jag ska så hjärtans gärna vara eran bög.
Ja, det är mig ni ska hata. Denna natt på denna gata.
Bara kom! Jag är fienden av varje typ och slag.
För om vanlig innebär att vara nåt av det ni är
och dela era ideal då ska jag aldrig nånsin bli normal men...
Jag är inte rädd...
Ni kan nog gissa hur det slutade, jag hade ingen chans
det blev emo-ärr och tjugofyra stygn.
Och en sirenskrikande färd i en hysterisk ambulans
och en Salhgrenskavisit på fyra dygn.
Men jag minns knappt vad som hände, jag minns knappt att de slog
eller att de stampa på det lilla som blev kvar.
Jag minns bara jag låg blödande och värkande och log
som en sol och som den segrare jag var.
Och med gatan mot mitt öra tyckte jag mig kunna höra
själva stadens puls och djupa andetag.
Sedan hörde jag en sång från varje port och trappuppgång.
Ja, det var så marken börja gunga och jag hörde staden sjunga...
Jag är inte rädd...
MANAMANA!
Äran att göra slut
Nöjd nu?
För nu hatar jag dig på riktigt.
Inte bara för detta du gjorde nu, utan också för alla gånger du totalt skitit i mig.
Och det har hänt fler gånger än de gånger du varit trevlig.
Jag ville bara fråga om vi fortfarande var tillsammans, men du gav ju mig ett klart svar.
Och tro nu inte att jag hoppades på att du skulle säga att det fortfarande var vi...
Men hade du gjort det, hade jag fått äran att göra slut.
(Lååång historia bakom denna dikten (som egentligen är ett sms). Ville kalla det en dikt, för den kändes ändå lite som det.. 27/1 2008)
Life sucks
Det perfekta förhållandet.
Hur hittar man dit?
Alla har väl någon gång drömt om att hitta riddaren på den pärlemor-vita hingsten, eller den vackra prinsessan med ett hjärta av guld?
För mig, är riddaren en genom-gullig kille som bryr sig om mig på det där överromantiska sättet som bara killar i filmer gör.
I mina drömmar träffar jag honom under sommaren, när solens strålar skiner som guld i hans hår och mitt ansikte speglas i hans gudomliga ögon.
Men finns det någon som faktiskt hittar den perfekta mannen eller kvinnan? Även om vi alla har olika smak, så är det väl i grund och botten ungefär samma prins eller prinsessa vi letar efter.
Så varför har inte varje kille prinsmaterial?
Varför är världen så jävlig då? Varför blir vi gång på gång besvikna när vi tror att vi har hittat den perfekta? Varför slutar det alltid med trubbel? Otrohet, brist på intresse eller idioti. Listan kan göras lång. Varför slutar de flesta förhållanden med sådana onödigheter som vi skulle klarat av om vi bara litat på varandra och pratat om problemen innan de inträffat?
Life sucks.
(26/1 2009)
Livets vägar och vägarnas mål
Livet beskrivs lätt som en lång väg.
Huvudleden bestämmer man oftast själv,
men andra kan få en att ta avfarter man inte själv planerat svänga av på.
Själv har jag kommit till en korsning med tre helt okända vägar.
Den första är, så långt ögat når, en väldigt gropig grusväg,
som lätt kan bjuda på obehagliga överraskningar.
Men det är skog på båda sidorna, och vägen är kurvig,
så man ser inte hur den kommer arta sig.
Kanske leder den till en vacker glänta?
Den andra är en asfaltsväg som verkar vara nästan helt rak.
Men den känns enslig.
Antagligen är det en bra bit till nästa avfart.
Bredvid den tredje vägen står det en skylt.
Skylten förespråkar att vägen helt plötsligt slutar i ett stup.
Eftersom det, en liten bit in på vägen, är tjock dimma, känns den väldigt osäker.
En sak är säker, i alla fall. Den tredje vägen är inget för mig.
Så då är frågan;
skall jag ta den gropiga grusvägen,
eller den ensliga asfaltsvägen?
Allra helst vill jag backa en bra bit tillbaka, och ta en annan avfart.
Men tyvärr går ju inte det på livets väg.
Väljer man en väg, får man köra på den oavsett hur dåligt väglaget blir, tills man hittar en avfart.
Jag vet inte vilken väg i korsningen jag skall ta.
Snart måste jag välja, men jag väntar på ett tecken.
(21/1 2008)
Nässelträdgården
Att göra slut, eller inte
det är frågan.
En viss oro infinner sig hos mig,
när jag funderar på det slutgiltiga steget.
Att bestämma sig.
Vågar jag?
Vågar man lämna en slags självförintande trygghet?
Rädslan för vad som kan hända om jag stannar är stor.
Men rädslan för vad som finns därute är lika så.
Då är frågan vilken rädsla jag fruktar mest.
Och det är endast upp till mig att bestämma det.
Men det valet är inte det lättaste.
Jag undrar:
Om han skulle lämna mig, skulle jag nog gråta mig till sömns.
Så om han nu har känslor för mig,
som han i så fall döljer mycket väl,
kommer han att gråta sig till sömns?
Oron är påträngande.
Det känns fel att småflörta med andra,
när vi inte ännu gjort slut.
Men det är det som gör att min tro på kärlek fortfarande existerar.
Tänk om jag lämnar honom för något mycket värre?
För en oändlig ensamhet?
Då kommer jag alltid att undra om det kunde ha blivit bättre mellan honom och mig.
Jag har ju gett honom så många chanser!
Om han inte ändrat sig eller brytt sig då,
vad är det då som gör att han skulle bry sig nu?
Varför hoppas jag fortfarande?
Hoppet är det sista som överger en,
men varför känns det som att mitt hopp är som ett glas med vatten?
Även om man dricker upp, finns det alltid en droppe som inte försvinner.
Skall den försvinna måste den avdunsta.
Och det tar tid.
En ny kille har uppenbarat sig för mig.
Och det galnaste är att jag började flörta med honom,
men jag sabbade det inte!
Han är intresserad.
Och det händer en gång på tusen killar för mig.
Är det han som är desperat,
eller är det jag som på något mystiskt sätt blir bättre på att ragga,
när jag är upptagen?
Nu skulle jag vilja beskriva hur jag känner mig, med hjälp av vackra metaforer.
Men det stadiet jag är i just nu går inte att beskriva med ord.
Det är som en vildvuxen trädgård.
På några få ställen växer det en ros här och var.
Men mest är den överfylld med nässlor.
Försöker man nå rosorna kan man inte undgå att nudda nässlorna och få jobbigt kli över hela kroppen.
Så. Skall man bara avvakta och se rosorna dö ut en och en?
Eller skall man riskera att få en allergisk reaktion genom att försöka nå rosorna?
Jag har inga svar.
Och det gör ont.
Men om jag ligger lågt,
hur mycket är jag då beredd att förlora?
Och hur mycket kommer jag att förlora?
Den obefintliga kunskapen om framtiden smärtar.
Må svaret finna mig snart.
(19/1 2008)
Hannes, varför?
Hur vet man att kärleken finns?
Hur vet man att det är kärlek man känner?
Hur vet man om kärleken lämnat en?
Likt en iskall hand sliter skräcken tag i mitt hjärta och håller det hårt.
En svag dos panik börjar uppenbara sig i mitt sinne.
Tystnaden är påträngande när tårarna börjar bana sin väg nerför kinderna.
Det enda som finns i mina tankar är en enda fras.
”Är jag verkligen kär i honom?”
Jag har trott på oss väldigt länge nu.
Även genom de mörkaste perioder.
Jag har kommit till dig och pratat med dig som en vuxen till ett barn,
bara för att få dig att förstå hur mycket jag tycker om dig.
Varför släpper det bara så, nu då?
Det känns som en bomb….
Och nu har den sprängts.
När man träffar nya människor går man runt med en sköld.
”Gillar jag denna människan eller inte?” är ens tankar.
Ju mer man lär känna människorna desto mer förändras skölden.
De man gillar släpper man långsamt förbi.
Och de man ogillar skjuter man längre ifrån sig.
Vi har också sköldar.
Du och jag.
Men skillnaden mellan oss är att jag har släppt dig helt och hållet innanför min.
Du, däremot, har bara byggt din sköld tjockare.
Och det känns som att jag gjort allt i min makt för att förhindra det.
Nu är mitt hopp snart, om inte redan, helt förbrukat.
En sak jag vet, är att det inte är mitt fel.
För jag har gjort allt i min makt för att ordna detta,
för att få dig att inse hur mycket jag bryr mig om dig.
Men du har bara väntat ut alla mina idéer,
utan att ens halvhjärtat försöka.
Citat från en mycket nära vän: ”Jag tycker att om han märker hur mycket hans känslokyla tär på dig så borde han kunna försöka lite mer iaf..”
Och kärleken…
Jag skulle nog kunna säga orden till dig.
Och inte bara säga, utan mena dem också.
Men det är inte orden i sig som är det viktiga.
Det är det bakom dem.
Och ofta kan man känna det bakom dem, utan att ens behöva säga dem.
Men det känns inte som att det bakom dem finns hos dig.
Kanske är det så att man inte kan känna så, förrän man kommit innanför skölden?
Det är du som måste släppa in mig.
Inte jag som måste ta mig in. För det går inte.
Varför försökte du aldrig?
Du tog inte ens färg med penseln, under tiden som jag målade hela tavlor.
Varför visade du inte minsta lilla?
Jag skrev hela symfonier. Hos dig kändes rädslan över att ta en enda ton.
Varför litade du inte ens lite på mig?
Du var rädd för att snubbla. Jag hoppade ner för stup.
Så kändes det för mig.
Hannes, varför?
(15/1 2009)
Stilla natt
men istället för att komma närmare varandra
glider du bort.
Jag åker med dig i din bil
på radion spelas stilla natt
allt jag önskar
är en stilla och kärleksfull natt
tillsammans med dig.
Men istället skingras vi
som snöflingorna på deras färd
mot marken.
Men denna vintern
kommer inte snön
och antagligen kommer inte
kärleken återuppstå.
Men lika viktigt som gemenskapen under julen,
lika viktig är du för mig.
Så snälla,
låt inte mitt hjärta
fira jul ensam.
(23/12 2008)
Älskar, älskar inte...
Blind, döv och stum
Låt rosens kronblad flyga med vinden
Ditt sätt att inte visar känslor slår mig som en iskall droppe i ansiktet.
Jag kan inte hjälpa att jag undrar: Är det verkligen mig du vill ha?
Det som saknas är alldeles för mycket.
Det är som en ros utan kronblad.
En plötslig puss på halsen,
en svag tillfällig smekning,
en liten blinkning,
eller helt enkelt ett uppmuntrande ord.
Är det jag som gör fel?
Är det jag som är för krävande?
Eller är det helt enkelt du, som har svårt för att visa dina känslor.
Och om de ens finns där, någonstans långt innanför den känslomuren du byggt upp, kommer de någonsin komma fram?
Tjat och gnat fungerar inte, det har jag insett.
Att be om det fungerar heller inte.
Inte ens när jag säger att jag behöver det där lilla romantiska för att relationen skall fungera, inte ens då försöker du.
Och hur skall jag tolka det, när du kysser mig romantiskt på halsen och brottas lite lätt, först när du är berusad?
Är det mitt utseende det är fel på?
Eller mig som person?
Eller är det helt enkelt du som inte klarar visa dina känslor när du inte druckit sprit?
Och om det nu skulle vara så, då undrar jag:
Vad är det som hindrar dig?
Varför vågar du inte släppa loss och bara låta rosens kronblad flyga med vinden?
Är du rädd för att bli sårad?
Vad kan jag då göra för att få dig att inse, att jag inte vill ha någon annan än dig?
Eller är det så att jag är för tillgänglig?
Att jag inte blir ditt byte att jaga,
och då är jakten meningslös?
Snälla, om du bara kunde
se mig för den jag är,
sluta stänga in dig i ditt skal
och älska mig för den jag är.
(18/11 - 2008)
Ett sms
Det är ditt ansikte jag ser när jag blundar.
Det är dig jag tänker på när jag skrattar.
Det är dig jag saknar bredvid mig om natten.
Det är du som äger nyckeln till mitt hjärta.
Det är dina läppar jag alltid vill smaka.
Det är din doft jag letar efter bland mina kuddar.
Det är alltid du i mina tankar.
Det är bara du som kan få mig att sväva på rosa moln
och dansa på röda rosor.
Det är bara du som kan få mig knäsvag av en blinkning.
Det är din kärlek jag vill fånga och spara i en liten ask längst inne i hjärtat.
Det är bara dig jag vill ha.
(29/10 2008)