Att göra slut, eller inte

det är frågan.

En viss oro infinner sig hos mig,

när jag funderar på det slutgiltiga steget.

Att bestämma sig.

Vågar jag?

Vågar man lämna en slags självförintande trygghet?

Rädslan för vad som kan hända om jag stannar är stor.

Men rädslan för vad som finns därute är lika så.

Då är frågan vilken rädsla jag fruktar mest.

Och det är endast upp till mig att bestämma det.

Men det valet är inte det lättaste.

 

Jag undrar:
Om han skulle lämna mig, skulle jag nog gråta mig till sömns.

Så om han nu har känslor för mig,

som han i så fall döljer mycket väl,

kommer han att gråta sig till sömns?

Oron är påträngande.

Det känns fel att småflörta med andra,

när vi inte ännu gjort slut.

Men det är det som gör att min tro på kärlek fortfarande existerar.

Tänk om jag lämnar honom för något mycket värre?
För en oändlig ensamhet?
Då kommer jag alltid att undra om det kunde ha blivit bättre mellan honom och mig.

Jag har ju gett honom så många chanser!
Om han inte ändrat sig eller brytt sig då,

vad är det då som gör att han skulle bry sig nu?
Varför hoppas jag fortfarande?

Hoppet är det sista som överger en,

men varför känns det som att mitt hopp är som ett glas med vatten?
Även om man dricker upp, finns det alltid en droppe som inte försvinner.
Skall den försvinna måste den avdunsta.
Och det tar tid.

En ny kille har uppenbarat sig för mig.
Och det galnaste är att jag började flörta med honom,
men jag sabbade det inte!
Han är intresserad.
Och det händer en gång på tusen killar för mig.

Är det han som är desperat,

eller är det jag som på något mystiskt sätt blir bättre på att ragga,
när jag är upptagen?

 

Nu skulle jag vilja beskriva hur jag känner mig, med hjälp av vackra metaforer.
Men det stadiet jag är i just nu går inte att beskriva med ord.

Det är som en vildvuxen trädgård.
På några få ställen växer det en ros här och var.
Men mest är den överfylld med nässlor.
Försöker man nå rosorna kan man inte undgå att nudda nässlorna och få jobbigt kli över hela kroppen.
Så. Skall man bara avvakta och se rosorna dö ut en och en?
Eller skall man riskera att få en allergisk reaktion genom att försöka nå rosorna?

Jag har inga svar.
Och det gör ont.
Men om jag ligger lågt,
hur mycket är jag då beredd att förlora?
Och hur mycket kommer jag att förlora?
Den obefintliga kunskapen om framtiden smärtar.
Må svaret finna mig snart.

 

(19/1 2008)