- Stoppa tjuven!
Ägaren till brödståndet på marknaden skrek efter den person som, iklädd en stor brun kåpa, sprang bort från marknadsståndet. Den beslöjade knuffade sig fram, med ett bylte i famnen, bland folket som kommit för att besöka marknaden. Jakten fortsatte snabbt ut i skogen men den jagade lyckades springa ut ur sikte från ägaren av ståndet och bort från de andra som hörsammat brödägarens bön.
I flykten föll den bruna huvan av tjuvens huvud. Man kunde se ett par spetsiga öron sticka ut ur det stora hårsvall som blottades. Skogens mörker sänkte sig snabbt över den flyende, då marknadens ljus snabbt utplånades av skogens mörka täthet. Flyktingen sprang snabbt och lätt utan att knäcka några grenar och utan att göra några ljud som avslöjade dess position. När marknaden bara kunde ses som en svag ljusglimt långt borta, och den jagade var säker på att den skakat av sig förföljarna, saktade denne ner till en rask gångtakt.
Strax såg man en tjärn glittra en bit bort, i slutet av stigen. Tjuven skyndade sig fram, lade byltet bredvid sig, och satte sig på huk framför tjärnens vatten. Den stoppade händerna i det kalla vattnet och drack girigt av det svalkande. När törsten var släckt suddade vattnet bort minnet av personens besök med hjälp av vackra ringar på vattnet. Månens spegelbild blev för en stund orolig, men så fort ringarna på vattnet försvunnit blev den stilla igen.
Där ringarna nyss varit befann sig nu en ung kvinnas spegelbild. Hennes huvud var omringat av hennes glåmigt svarta hår som vilade i långa korkskruvslockar på hennes axlar. Hon blickade ner på spegelbilden och i hennes klara blå ögon nästan lyste blicken av jaktens upphetsning. Det drog i hennes smala, svagt röda läppar i ett försök att le, men snabbt övergick det mer till ett grin. Hon strök bak håret bakom ett av sina öron och man kunde tydligt se att hon var alv. Hennes spetsiga öron och hennes höga kindben framhävde hennes kvinnliga ansikte och av människorna ansågs hon vara vacker. Hennes mörkbruna hy var slät men sträv och när hon vistades i solen skimrade den nästan gyllene. I ena örat hade hon en iögonfallande ring med färgblandningen av rostigt röd och guld.
Kvinnan såg fundersamt ner på sin egen spegelbild samtidigt som hon fingrade på öronsmycket. Hon log ett elakt grin när hon tänkte tillbaka på hur mannen i brödståndet kallat på hjälp. Med tankarna på annat håll tog hon ut en limpa ur byltet och satte sig ner för att äta. Under den långa kåpan klirrade knivarna till när hon satte sig. Hon hoppade till av ljudet, satt och lyssnade en stund efter någon annan som hört, men slappnade sedan av och började äta. Girigt åt hon av limpan och när hon mättat sin mage lade hon sig ner och lät blicken söka sig till stjärnorna. Att hon stulit brödet var bara för att hon hade tråkigt. Hon kunde lika gärna ha dödat mannen i brödståndet. Men hon orkade inte med allt liv och tumult och hon var inte på humör att döda en hel by. Inte idag.
Hennes ondska speglades i hennes ögon och de flesta som såg in i dem skyggade snabbt tillbaka. Ännu ett bevis på detta var att hon inte hade några vänner. Hon klarade sig själv. Hon var stark och klarade av alla utmaningar själv. Inte behövde hon någon annans hjälp. Hon hade ju till och med klarat ta hand om sig själv när hon fått en pil i axeln. Hon klarade sig själv. Men det hon inte ville erkänna för sig själv var hur ensamt det var att vara själv, och den gången hon blivit skadad i axeln hade hon varit nära dödsranden. Det var endast lyckans lott som lät hennes livslåga fortsätta att brinna.
Hon avbröts ur sina funderingar när hon hörde en kvist knäckas och hon reste sig snabbt upp…


(början till novell skriven under den litterära gestaltningen på gymnasiets tredje år. Jag försökte skriva något mörkt om en person som tror att den är så mycket bättre än vad den är... Vad tycker ni? Borde jag skriva vidare på den?)