Livet beskrivs lätt som en lång väg.
Huvudleden bestämmer man oftast själv,
men andra kan få en att ta avfarter man inte själv planerat svänga av på.

Själv har jag kommit till en korsning med tre helt okända vägar.

Den första är, så långt ögat når, en väldigt gropig grusväg,
som lätt kan bjuda på obehagliga överraskningar.
Men det är skog på båda sidorna, och vägen är kurvig,
så man ser inte hur den kommer arta sig.
Kanske leder den till en vacker glänta?

Den andra är en asfaltsväg som verkar vara nästan helt rak.
Men den känns enslig.
Antagligen är det en bra bit till nästa avfart.

Bredvid den tredje vägen står det en skylt.
Skylten förespråkar att vägen helt plötsligt slutar i ett stup.
Eftersom det, en liten bit in på vägen, är tjock dimma, känns den väldigt osäker.

En sak är säker, i alla fall. Den tredje vägen är inget för mig.

Så då är frågan;
skall jag ta den gropiga grusvägen,
eller den ensliga asfaltsvägen?
Allra helst vill jag backa en bra bit tillbaka, och ta en annan avfart.
Men tyvärr går ju inte det på livets väg.
Väljer man en väg, får man köra på den oavsett hur dåligt väglaget blir, tills man hittar en avfart.

Jag vet inte vilken väg i korsningen jag skall ta.
Snart måste jag välja, men jag väntar på ett tecken.


(21/1 2008)