Hur vet man att kärleken finns?
Hur vet man att det är kärlek man känner?
Hur vet man om kärleken lämnat en?

Likt en iskall hand sliter skräcken tag i mitt hjärta och håller det hårt.
En svag dos panik börjar uppenbara sig i mitt sinne.
Tystnaden är påträngande när tårarna börjar bana sin väg nerför kinderna.
Det enda som finns i mina tankar är en enda fras.
”Är jag verkligen kär i honom?”

Jag har trott på oss väldigt länge nu.
Även genom de mörkaste perioder.
Jag har kommit till dig och pratat med dig som en vuxen till ett barn,
bara för att få dig att förstå hur mycket jag tycker om dig.
Varför släpper det bara så, nu då?
Det känns som en bomb….
Och nu har den sprängts.

När man träffar nya människor går man runt med en sköld.
”Gillar jag denna människan eller inte?” är ens tankar.
Ju mer man lär känna människorna desto mer förändras skölden.
De man gillar släpper man långsamt förbi.
Och de man ogillar skjuter man längre ifrån sig.

Vi har också sköldar.
Du och jag.
Men skillnaden mellan oss är att jag har släppt dig helt och hållet innanför min.
Du, däremot, har bara byggt din sköld tjockare.
Och det känns som att jag gjort allt i min makt för att förhindra det.
Nu är mitt hopp snart, om inte redan, helt förbrukat.

En sak jag vet, är att det inte är mitt fel.
För jag har gjort allt i min makt för att ordna detta,
för att få dig att inse hur mycket jag bryr mig om dig.
Men du har bara väntat ut alla mina idéer,
utan att ens halvhjärtat försöka.

Citat från en mycket nära vän: ”Jag tycker att om han märker hur mycket hans känslokyla tär på dig så borde han kunna försöka lite mer iaf..”

Och kärleken…
Jag skulle nog kunna säga orden till dig.
Och inte bara säga, utan mena dem också.
Men det är inte orden i sig som är det viktiga.
Det är det bakom dem.
Och ofta kan man känna det bakom dem, utan att ens behöva säga dem.
Men det känns inte som att det bakom dem finns hos dig.
Kanske är det så att man inte kan känna så, förrän man kommit innanför skölden?

Det är du som måste släppa in mig.
Inte jag som måste ta mig in. För det går inte.

Varför försökte du aldrig?
Du tog inte ens färg med penseln, under tiden som jag målade hela tavlor.
Varför visade du inte minsta lilla?
Jag skrev hela symfonier. Hos dig kändes rädslan över att ta en enda ton.
Varför litade du inte ens lite på mig?
Du var rädd för att snubbla. Jag hoppade ner för stup.

Så kändes det för mig.