Där de vilda rosorna växer

Där mörkret sakta övergår till ljus, i sprakande färgkaskader, där fångar min själ mod.
Där de otämjbara vindarna blåser, där jagar mitt hjärta.
Där de vilda rosorna växer, där väntar jag på dig.

En själ så feg, så väntande,
på modets återuppstående,
kraft så djupgående.
Ett hjärta så tomt, så väntande,
på den sanna kärleken,
den dödsbringande barnaleken.
En människa så ensam, så väntande,
på kärleken och värmens land,
på att du sträcker ut din hand.

(Dikt skriven under den litterära gestaltningen, kurs jag läste under gymnasietiden. Skriven i början av 2008)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback