Jag försöker...
Det går en rysning genom kroppen...
Jag kämpar...
Ögonen stirrar i en spegel...
Jag kan inte...
Synen grumlas och gråten gör återbesök...

Jag vill inte...
Sakta fylls ögonen...
Jag orkar inte...
Snart svämmar de över...
Jag kan inte...
Tårarna forsar ner från ögonen...

Trots försöket och inbillningen om hopp...
Jag gråter fortfarande...
De kraftlösa kämpandet hjälper ingenting annat än den falska motivationen...
Mina tårar trillar ner på händerna...
Ansträngningarna lyser med sin frånvaro...
Snart håller mina händer styr på en flod...
De försvann med styrkan...
Kämpandes mot floden...
Jag lämnades ensam kvar...
Den skall inte få makten...


(Ursäkta uppehållet. Jag har precis lyckats fånga en pojkes hjärta och kärleken tar tid, som ni kanske vet. ;)
Detta är en dikt som jag inte kommer ihåg när jag skrev. Troligtvis strax efter att morfar gått bort, våren 2007.)