Jag har en Loke-period igen... Bara för det bjuder jag på texten till min favorit låt!

Och jag älskar denna låten för att den är så jäkla bra, plus att han har så jääkla rätt! Jag tycker inte om fördomar, därför gillar jag denna låten! ^^

Klicka här för att lyssna på låten! :D

Jag flydde som en fågel över gatorna en natt

med käften full av blod och av saliv.

Jag flydde som jag brukar som en råtta från en katt

förödmjukad,  förnedrad, för mitt liv.

Natten fylldes utav våld och vansinniga skrik

från de som jagade mig med stora tunga steg.

”Bättre fly än illa fäkta” skrek min tanke i panik

medans mitt hjärta repeterade ordet feg.

 

Och med min harhjärtade fart så kom de efter ganska snart

men genom skräcken skrek mitt hjärta som besatt:

Att ”om du flyr på detta sätt så är det inte mer än rätt

att det är dem som sätter villkoren inatt”

 

Och jag vet inte vad som hände vad som styrde mitt beslut

för allt jag såg var vrede, våld och blod.

Men i samma stund jag skulle lyckas undfly dem till slut

så stanna jag i steget där jag stod.

 

På en sekund var de ikapp mig när jag långsamt vände om.

De kom emot mig som en störtvåg som en storm.

Och fastän natthimlen blev vit av deras vrede när de kom

bar de alla sotsvart blick och uniform.

 

Och allt blev stilla en sekund och jag darra´ som en hund

hjärtat sprängdes i mitt bröst vid varje slag.

De kom emot mig i en ring och jag fatta´ ingenting

men i den stund som mina ben gav vika hörde jag mig stå och skrika:

 

Jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Nej, jag är inte rädd.

För hur hårt ni än kan slå ska jag vara hårdare ändå

och av det hat som kommer ifrån er får ni tillbaks fem gånger mer.

Men jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Nej, jag är inte rädd.

 

För var och en av oss som dödas ska tusen nya födas

för att stå här blodig bränd och svedd, tillintetgjord men aldrig mera rädd.

 

Jag ska vara allt ni hatar. Allt ni fruktar allra mest.

Allt ni finner obehagligt, onormalt.

Jag ska sprida mig i landet som en farsot som en pest

och infektera erat samhälle totalt.

Ja, för er ska jag va blatte, jugge, kosovoalban.

För er är jag från Uzbekistan.

Med hiphop-stylad burka med kroksabel, turban.

Er ryska maffia och eran taliban.

 

Jag ska se det som en seger om ni ser mig som en neger.

Hiv-bärande, Kat-tuggande svart.

Jag snor cyklar, jobb och brudar. Jag är juden ibland judar.

Jag är ZOG och jag finns överallt men ni vet inte vart.

 

Ni gissa rätt att jo, javisst. Visst fan är jag er kommunist.

StaliLeniTrotskiMaoAnarkist.

Perverterad satanist. Beväpnad djurrättsaktivist

och mycket riktigt ska jag vara er kastreringsfeminist.

 

Jag är er samhällsparasit. Handikappad transvestit.

Jag är hemlös och packad och hög.

Rastafari och vegan könsopererad lesbian.

Herregud jag ska så hjärtans gärna vara eran bög.

 

Ja, det är mig ni ska hata. Denna natt på denna gata.

Bara kom! Jag är fienden av varje typ och slag.

För om vanlig innebär att vara nåt av det ni är

och dela era ideal då ska jag aldrig nånsin bli normal men...

 

Jag är inte rädd...

 

Ni kan nog gissa hur det slutade, jag hade ingen chans

det blev emo-ärr och tjugofyra stygn.

Och en sirenskrikande färd i en hysterisk ambulans

och en Salhgrenskavisit på fyra dygn.

 

Men jag minns knappt vad som hände, jag minns knappt att de slog

eller att de stampa på det lilla som blev kvar.

Jag minns bara jag låg blödande och värkande och log

som en sol och som den segrare jag var.

 

Och med gatan mot mitt öra tyckte jag mig kunna höra

själva stadens puls och djupa andetag.

Sedan hörde jag en sång från varje port och trappuppgång.

Ja, det var så marken börja gunga och jag hörde staden sjunga...

 

Jag är inte rädd...

Vi sitter och äter.

Syster kommenterar något som pappa säger.

Kriget har ännu en gång startat.

Jag sitter tyst och äter.
Försöker äta upp så fort som möjligt.

Då kan jag lämna slagfältet.

Plötsligt börjar pappa skälla på mig.
Jag känner ilskan över de orättvisa anklagelserna stiga inom mig.
Varför är det jag som får skiten kastad över mig, när det är systern som startat pappas ilska?

Jag springer in på mitt rum och tar med tallriken med den inte ännu uppätna maten.

Jag kallar på mamma.
Efter ett bra tag tar hon sig tid att komma in till mig.

”Jag orkar inte mer!”
Mamma svarar mig med det vanliga.
Även denna gången tar hon pappas parti.

Jag börjar gråta av ilska och besvikelse.
Fan.

Varför kan ingen i denna familjen någonsin förstå mig?


Tänk om man vågade ta självmord? Skulle man tjäna på det? För det finns ju ingen som klart skulle kunna säga nej. För vem vet vad som händer när man är död? Om man kommer till ett bättre ställe eller återföds eller bara blir aska, det finns det ju ingen som kan svara på. Och hur vet man då att det är så mycket bättre att leva?

Tänk om det liv vi lever nu är en prövning? Att vi, när vi tror att vi är som lyckligast, egentligen känner något mycket mindre än vad den största smärtan känns när vi ”kommer till himlen” / (insätt valfri tro-på-vad-som-händer-efter-döden här). Tänk vilken smärta vi utstår då, om det skulle vara så!
Men vi vet ju inte. Så vi kan bara värdera det liv vi lever nu. Vi vet ju inte vad som händer i framtiden, så det är ju som att köpa grisen i säcken. Men det är väl lika bra. För om jag skulle veta antingen att

a) Pappa aldrig kommer att ändra sig. Syskonen kommer fortsätta att göra allt för att göra mitt liv till en pina. Mamma kommer att skita i allt eller ta pappas parti. Jag kommer inte få jobb. Mina vänner kommer ta emot min hjälp när de behöver men aldrig ge mig någon sådan. Jag kommer aldrig hitta någon kille som bryr sig. Jag kommer inte gifta mig. Jag kommer få missfall två gånger. Och jag kommer att dö ensam och olycklig, bortglömd av världen. Osv osv.

eller

b) Också levde hon lycklig i alla sina dagar. Snipp snapp snut, så var sagan slut.

Då hade det inte varit så roligt att leva livet. För hade man varit medveten om att man skulle levt lycklig hela sitt liv, skulle man verkligen kunnat vara helt och hållet lycklig då? Och alternativ a behöver vi ju inte ens diskutera. 90 % av mänskligheten hade väl inte tvekat att ta sitt liv om de vid 20 års ålder vetat att resten av deras liv skulle fortsätta med den största pinan de kunnat tänka sig. Så då är det väl ingen snack om saken. Det är nog bra att vi inte vet.

Och med risken att låta jobbig, måste jag dra in djuren i denna diskussionen också. För hur mycket till val har de? Även om en hare vet att den kommer dö i käften på en räv, så fortsätter den att leva. För djur kan ju inte ta sitt liv. Eller?
Hur skall vi egentligen veta? Om vi fortsätter exemplet med haren; Om den ”tar sitt liv” kommer det ändå inte uppfattas så av människan. För förr eller senare kommer någon annan köttätande livsform att få liv av den döda haren. Och även om vi skulle hitta haren innan dess, så tror oftast inte vi människor att djuren är så pass medvetna att de kan ta sitt eget liv.

(Däremot fanns det en ponny på stallet jag red på när jag var liten, som "lyckades ta livet av sig"!)

Själv vågar jag inte säkert välja sida. Jag tror inte att djur är omedvetna, men däremot tror jag inte att de är så pass medvetna att de skulle klara av att ta livet av sig. De har kvar en förmåga som vi människor tyvärr har väldigt långt innanför det ”intelligenta skal” vi tror oss ha. Överlevnadsinstinkt. Den får vi bara tillbaka i fantastiska filmer och böcker om överlevande människor som har varit med om en flygplanskrasch på en öde ö.
Jag tror att långt inne finns den, överlevnadsinstinkten, nog också hos oss människor som ser på dessa fantastiska filmer och läser de gripande böckerna. Det krävs bara så mycket för det att komma fram.
Och när det som krävs inte finns, sjunker instinkten längre och längre bort i de förträngda sinnenas land. Och till slut kan vi ta livet av oss utan att tveka.

Frågan är om det är en befrielse eller om det är tyngande? För när man verkligen hittar dit, där inte överlevnadsinstinkten finns, måste man nog känna sig som något annat än en ”vanlig” människa.

Jag tycker så synd om mig själv när min pappa spänner ögonen i mig, på det sättet han gjorde när jag var liten, sekunden innan han slog mig. Och jag känner en riktig längtan efter ett liv utan honom när tårarna för tio tusende gången banar sin väg ner för mina kinder. Och jag önskar att jag vore död när hela min värld rasar ihop inför mina ögon.
Men all denna självömkan är egentligen patetisk, men ändock nödvändig. Om jag inte fick tycka synd om mig själv, skulle jag inte vara lite känslokall då? (Är det så att känslokalla människor tycker mindre synd om sig själva?)


Om man tar livet av sig själv, är man väldigt egoistisk, säger många. Men för att man är egoist är man inte egoistisk. Däremot finns det egoistiska egoister. Innan jag säger tack för ikväll, vill jag bara klara upp detta missförstånd.

________________________________

egoist

1. person som prioriterar sitt eget välmående högst och främst gynnar sig själv, men inte på bekostnad av andras välmående; självisk person; person som är egoistisk

egoistisk

1. som främst beaktar sina egna behov och villkor; som främst ser till att en själv mår bra, ofta på bekostnad av andras välmående; som (tydligt) gynnar sig själv hellre än andra

(källa: Wikipedia)

________________________________

(1/2 2009. Och nej. Jag kommer inte ta livet av mig.)