Följande skickade jag till min pojkvän igårkväll. Blev ganska nöjd, så jag väljer att lägga upp den lilla "dikten" här. ^^



Det är ditt ansikte jag ser när jag blundar.
Det är dig jag tänker på när jag skrattar.
Det är dig jag saknar bredvid mig om natten.

Det är du som äger nyckeln till mitt hjärta.
Det är dina läppar jag alltid vill smaka.
Det är din doft jag letar efter bland mina kuddar.

Det är alltid du i mina tankar.
Det är bara du som kan få mig att sväva på rosa moln
och dansa på röda rosor.
Det är bara du som kan få mig knäsvag av en blinkning.

Det är din kärlek jag vill fånga och spara i en liten ask längst inne i hjärtat.
Det är bara dig jag vill ha.


(29/10 2008)

Besvikelsen blir för stor och tårarna börjar rinna.
Varför körde du ifrån mig?
Tårarna rinner sakta ner längs kinderna.
Varför kunde du inte väntat de två minuterna?
Ringer bästa vännen, men hon kan inte komma.
Besvikelsen blir större.
Längtar efter min trognaste bror, men som är för långt borta.
För långt borta för att känna min stillfrusna upprördhet.
Tänk om han hade varit här.
Han som alltid funnits här för mig.
Som kan gå genom eld och vatten för mig.
Och som jag skulle göra vad som helst för.
Jag saknar honom.
Tårarna rundar hakan och droppar sakta ner på golvet.
Varför körde du ifrån mig när jag skulle göra dig glad, genom att följa med dig hem?
Med baksidan av handen torkas tårarna bort.
Är min kärlek till dig värt allt detta?

(23/10 2008)

Älskade vän, det har alltid varit du och jag, och tillsammans kan vi se till att det alltid kommer vara vi. Vi har överlevt åksväder tillsammans, både känslomässiga och väderleksaktiga.
Tillsammans är vi starka och tillsammans kan vi göra underverk.
Minns du den gången vi hade en period, då jag spelade zelda och du gav mig råd? Fy fan vad grymma vi var!
Eller när vi ofta fick skäll för att det inte var lika roligt att plocka undan trädgårdsmöblerna när vi lekt häst?
Eller när vi gjorde en paddock mellan kullen och huset, och den ena var instruktör och den andra ryttare?
Och minns du alla nätter vi spenderat med att försöka överlista varandras klipskhet i Monopol?
Eller alla nätter vi legat och pratat ända till gryningen?
Och alla gånger vi städat ditt rum? Ett par gånger lyckades vi nästan!
Med allt detta vill jag poängtera alla fina minnen vi har ihop.
Och tänk, om 13 år till, då kanske vi sitter med varsin kopp te, vi är utarbetade mammor och våra ungar kommer och tigger pengar.
Då kommer vi skratta och minnas alla gånger vi tillsammans planerat hur vi skall göra för att suga ut våra föräldrar på pengar. Och då kommer vi ha många fler minnen att diskutera. Drömmar som gått i uppfyllelse och drömmar som krossats.
Men när teet är uppdrucket och barnen nerbäddade, då kommer vi, utan att behöva tala genom ord, le mot varandra och inse att tillsammans är vi starka. OCH! Tillsammans är vi lyckliga.
Så älskade vän, med detta vill jag säga: Jag älskar dig och kommer alltid att göra det!
Det är du och jag mot världen och tillsammans är vi oslagbara!


(22/10 2008. Dedikerad till Sanna Dürango Toppqvist.)

Ursäkta att jag är så dålig på att lägga in dikter och dylikt regelbundet. Men jag vill inte skriva bara för att prestera, utan jag vill att det skall komma av sig självt. Det är alltid då det blir bäst.
Har lite problem med kärleken, så här kommer lite konstigt skriveri som framkommit av det.

 

Först är det glädje

sen blir man sårad.

Hela tiden, om och om igen.

”Jag pallar inte!” hade min syster uttryckt det.

Själv vet jag inte vad jag skall säga.

Jag vill bara ta bilen och åka bort.

Långt bort. Från alla problem och allting.

 

Och kärleken är ju aldrig som man vill ha den.

Men här är ett sätt att beskriva hur det är (för mig) just nu:

 

2 dl  kärlek

6 msk  dålig kommunikation

¾ dl  gräl

2 msk  sex

1 krm  initiativ från honom

1 dl  initiativ från mig

¼ nypa  uppmärksamhet

4 tsk  tårar

25 g  skratt

Tårar & blod

 

Sätt ugnen på 800 grader.

 

Vänd försiktigt ihop 1 ½ dl av kärleken, sexet, initiativet från båda parterna och skrattet.

Droppa olyckligt i tårarna.

Tillsätt den dåliga kommunikationen i stora klumpar.

Riv ner grälet och vispa tills det blir en salig röra.

Strö över uppmärksamheten så att den inte märks.

 

Låt degen stå i ugnen jävligt lång tid, lagom så den blir vidbränd.

Ta ut den när den ser bra ut utåt, men förjävlig ut inuti.

Blanda ihop det sista av kärleken och tillsätt lite tårar & blod.

Använd som garnering att göra ett hjärta på bakverket.

 

(17/10 2008)

Livet är inte lätt. Verkligen inte. Men man får försöka njuta av det ändå.
Jag har spenderat de senaste veckorna mestadels med att plugga körkortsteori. Har suttit på bilskolan varje dag, med få undantag. (HAHA! Rimmandet sitter i!) Har gjort mellan sju och elva tester varje dag. Så visst borde jag vara förberedd på att göra teoriprovet... Men jag vettef*n... Känns som att jag har koll på det mesta, men vill ju inte ha för höga förhoppningar. Om jag misslyckas kommer jag bli väldigt ledsen. Så FÖR höga förhoppningar är inte bra.
Sen har jag ju fyllt år. Så nu är man alltså ett år äldre. Känns som att man redan levt mer än halva livet. Tänk då på dem som är 50+. Och jag klagar. Men man vet ju inte när ens dödsdag är skriven, så man skall ju njuta så mycket man kan av livet.
Jag hade det trevligt under myset som jag hade helgen efter födelsedagen. Det var grillning (vi hade tur med vädret!), tipsrunda med frågor om mig som Sanna fixat, tävling i singstar, guitarhero och dansplatta. Och en del öl. Väldigt mysigt. Tack för en mysig helg, mina vänner!

Var på arbetsförmedlingen i tisdags. Sjukt läskigt var det. Men det skadar ju inte i jobbletandet. Man måste ju ha pengar om man skall klara leva. Tyvärr! Jag skulle vilja bo i en stuga i skogen och klara mig själv! Haha, det hade varit trevligt.

Nä, nu skall jag sluta att babbla. Skall ta och öva mina skills på singstar med Sandra.

Ha det fint mina vänner! Och glöm inte lämna ett tassavtryck! ;)

Det är en helt vanlig fredag.
Klockan tickar sakta vidare.
Bristen på sysselsättning förvandlar energin
till en slags uttråkande trötthet, som gör
mig slö men ändå "powerful".
Timmarna går sakta framåt.
Datorn, tv-spelen, böcker, mat.
Görat är inte speciellt varierat.
Saker som jag annars drömt om att få lägga tid på
har plötsligt mist sin charm.
Tiden går långsamt.
För första gången på länge är jag uttråkad.
Så är livet för den arbetslöse.
En timme känns som en halv livstid.
Det är en helt vanlig fredag.

(10/10 2008. Ge mig ett jobb! Har du någon aning om någon som söker en glad och seriös tjej så säg gärna till!)

(Jag erkänner att jag i min uttråkning började ordbajsa. Rim är inte min grej, men jag försöker iaf! Haha!
De olika styckena hör inte ihop. Och ja, jag vet. Dikterna är random!)


1.
Livet och döden,
människan i nöden.
Alla dessa utflöden,
tillflöden
och livsöden.


2.
Fattiga och rika,
alla skall de skrika.
För vi är olika.
Vissa stormrika,
andra jämlika.


3.
Kyla eller hetta
vilket är det rätta.
Skall man berätta
att man vill betygsätta
när man skall avrätta?


4.
Är du ond? Är du god?
Vill ha blod, vill få mod?
Kanske framstod
som ett fullblod
men avstod,
fick en störtflod
av näsblod.


5.
Dag eller natt?
Tårar eller skratt?
En julnatt,
fått restskatt,
kände sig åsidosatt
av ett hånskratt,
en skuldsatt
vildkatt,
egentligen en ditsatt
bondkatt.
Snälla godnatt?


6.
Är dem många, kanske få.
Det gör lika ont ändå
För när de vill klå, flå varje vrå
blir du lika blå ändå.
Så slå, ni två!
Er ridå förblir ändå grå,
för vi kommer alltid att motstå
att sjunka till er nivå.


7.
Tystnaden och skriken,
valparna och tiken.
Besviken på fabriken i Höllviken
på logiken och mimiken i musiken
men publiken är nyfiken
på paniken i repliken inne i butiken.


8.
Kärlek och hat
Lycka och gnat
Jag är inte lat!
Vilket prat och tjat!
Ge mig ett fat med mat, kära kamrat?
Gärna fruktfat,
inte hundmat!
Snabbmat med tomat?
Vilket struntprat!
Vad? Kärnkraftsaggregat!?!?


9.
Känner skam, känner mod
En flod av blod
men jag förstod
ditt missmod
under en övergångsperiod
mellan vredesmod
och tålamod
när din svärmor återuppstod.


(10/10 2008)

Jakten går om och om igen.
Jag jagar och du jagas.
Jag är den blinde jägaren som inte ser felen, som bara kämpar för att lyckas.
Du är det självständiga bytet som i smyg ler åt mina hopplösa försök.
Vi leker en farlig lek, du och jag, som lätt kan sluta i tårar. Onödigt fällda tårar, över de blinda, döva och stummas månskensparad.
Varför man skall och hur man skall, måste du komma på själv. Jag kan bara hjälpa dig genom att sluta med att försöka fånga dig och låta dig inse att du inte alltid kan vara den jagade. Att du också måste få kämpa.

Drömmarna kommer om och om igen.
Drömmarna som väcks av en film, där mannen plötsligt lägger en arm runt kvinnans höft, drar henne mot sig och kysser henne på ett sådant överromantiskt sätt som bara existerar på film.
Behovet som bara växer när man ser ett lyckligt par där kvinnan går runt med en enkel blomma i sin hand.
Och avundsjukan som bosätter sig i ens hjärna när man ser två kära hålla om varandra trots vännernas närvaro.

Min önskan gör sig påminnd. Om och om igen.
En önskan efter mer initiativtagande från din sida.
En önskan efter mer av din uppmärksamhet.
En önskan efter mer positiv energi.

Alla har vi våra skönhetsfläckar. Men ibland blir det för mycket. Eller, som i detta fallet, för lite.

Så hur skulle du reagera när jag skrek "GE MIG MER KÄRLEK!"?
Hur skulle du reagera när jag sa "Se mig? Snälla."?
Och om jag, men gråtande ögon, berättade för dig att "Jag älskar dig!... Men det kommer inte fungera såhär länge till...", skulle du förstå?
Skulle du kämpa för att ha mig kvar?
Skulle du?



(skriven 2/10 2008)