Det perfekta förhållandet.
Hur hittar man dit?
Alla har väl någon gång drömt om att hitta riddaren på den pärlemor-vita hingsten, eller den vackra prinsessan med ett hjärta av guld?
För mig, är riddaren en genom-gullig kille som bryr sig om mig på det där överromantiska sättet som bara killar i filmer gör.
I mina drömmar träffar jag honom under sommaren, när solens strålar skiner som guld i hans hår och mitt ansikte speglas i hans gudomliga ögon.

Men finns det någon som faktiskt hittar den perfekta mannen eller kvinnan? Även om vi alla har olika smak, så är det väl i grund och botten ungefär samma prins eller prinsessa vi letar efter.
Så varför har inte varje kille prinsmaterial?
Varför är världen så jävlig då? Varför blir vi gång på gång besvikna när vi tror att vi har hittat den perfekta? Varför slutar det alltid med trubbel? Otrohet, brist på intresse eller idioti. Listan kan göras lång. Varför slutar de flesta förhållanden med sådana onödigheter som vi skulle klarat av om vi bara litat på varandra och pratat om problemen innan de inträffat?
Life sucks.

(26/1 2009)

Livet beskrivs lätt som en lång väg.
Huvudleden bestämmer man oftast själv,
men andra kan få en att ta avfarter man inte själv planerat svänga av på.

Själv har jag kommit till en korsning med tre helt okända vägar.

Den första är, så långt ögat når, en väldigt gropig grusväg,
som lätt kan bjuda på obehagliga överraskningar.
Men det är skog på båda sidorna, och vägen är kurvig,
så man ser inte hur den kommer arta sig.
Kanske leder den till en vacker glänta?

Den andra är en asfaltsväg som verkar vara nästan helt rak.
Men den känns enslig.
Antagligen är det en bra bit till nästa avfart.

Bredvid den tredje vägen står det en skylt.
Skylten förespråkar att vägen helt plötsligt slutar i ett stup.
Eftersom det, en liten bit in på vägen, är tjock dimma, känns den väldigt osäker.

En sak är säker, i alla fall. Den tredje vägen är inget för mig.

Så då är frågan;
skall jag ta den gropiga grusvägen,
eller den ensliga asfaltsvägen?
Allra helst vill jag backa en bra bit tillbaka, och ta en annan avfart.
Men tyvärr går ju inte det på livets väg.
Väljer man en väg, får man köra på den oavsett hur dåligt väglaget blir, tills man hittar en avfart.

Jag vet inte vilken väg i korsningen jag skall ta.
Snart måste jag välja, men jag väntar på ett tecken.


(21/1 2008)

Att göra slut, eller inte

det är frågan.

En viss oro infinner sig hos mig,

när jag funderar på det slutgiltiga steget.

Att bestämma sig.

Vågar jag?

Vågar man lämna en slags självförintande trygghet?

Rädslan för vad som kan hända om jag stannar är stor.

Men rädslan för vad som finns därute är lika så.

Då är frågan vilken rädsla jag fruktar mest.

Och det är endast upp till mig att bestämma det.

Men det valet är inte det lättaste.

Jag undrar:
Om han skulle lämna mig, skulle jag nog gråta mig till sömns.

Så om han nu har känslor för mig,

som han i så fall döljer mycket väl,

kommer han att gråta sig till sömns?

Oron är påträngande.

Det känns fel att småflörta med andra,

när vi inte ännu gjort slut.

Men det är det som gör att min tro på kärlek fortfarande existerar.

Tänk om jag lämnar honom för något mycket värre?
För en oändlig ensamhet?
Då kommer jag alltid att undra om det kunde ha blivit bättre mellan honom och mig.

Jag har ju gett honom så många chanser!
Om han inte ändrat sig eller brytt sig då,

vad är det då som gör att han skulle bry sig nu?
Varför hoppas jag fortfarande?

Hoppet är det sista som överger en,

men varför känns det som att mitt hopp är som ett glas med vatten?
Även om man dricker upp, finns det alltid en droppe som inte försvinner.
Skall den försvinna måste den avdunsta.
Och det tar tid.

En ny kille har uppenbarat sig för mig.
Och det galnaste är att jag började flörta med honom,
men jag sabbade det inte!
Han är intresserad.
Och det händer en gång på tusen killar för mig.

Är det han som är desperat,

eller är det jag som på något mystiskt sätt blir bättre på att ragga,
när jag är upptagen?

Nu skulle jag vilja beskriva hur jag känner mig, med hjälp av vackra metaforer.
Men det stadiet jag är i just nu går inte att beskriva med ord.

Det är som en vildvuxen trädgård.
På några få ställen växer det en ros här och var.
Men mest är den överfylld med nässlor.
Försöker man nå rosorna kan man inte undgå att nudda nässlorna och få jobbigt kli över hela kroppen.
Så. Skall man bara avvakta och se rosorna dö ut en och en?
Eller skall man riskera att få en allergisk reaktion genom att försöka nå rosorna?

Jag har inga svar.
Och det gör ont.
Men om jag ligger lågt,
hur mycket är jag då beredd att förlora?
Och hur mycket kommer jag att förlora?
Den obefintliga kunskapen om framtiden smärtar.
Må svaret finna mig snart.

(19/1 2008)

Hur vet man att kärleken finns?
Hur vet man att det är kärlek man känner?
Hur vet man om kärleken lämnat en?

Likt en iskall hand sliter skräcken tag i mitt hjärta och håller det hårt.
En svag dos panik börjar uppenbara sig i mitt sinne.
Tystnaden är påträngande när tårarna börjar bana sin väg nerför kinderna.
Det enda som finns i mina tankar är en enda fras.
”Är jag verkligen kär i honom?”

Jag har trott på oss väldigt länge nu.
Även genom de mörkaste perioder.
Jag har kommit till dig och pratat med dig som en vuxen till ett barn,
bara för att få dig att förstå hur mycket jag tycker om dig.
Varför släpper det bara så, nu då?
Det känns som en bomb….
Och nu har den sprängts.

När man träffar nya människor går man runt med en sköld.
”Gillar jag denna människan eller inte?” är ens tankar.
Ju mer man lär känna människorna desto mer förändras skölden.
De man gillar släpper man långsamt förbi.
Och de man ogillar skjuter man längre ifrån sig.

Vi har också sköldar.
Du och jag.
Men skillnaden mellan oss är att jag har släppt dig helt och hållet innanför min.
Du, däremot, har bara byggt din sköld tjockare.
Och det känns som att jag gjort allt i min makt för att förhindra det.
Nu är mitt hopp snart, om inte redan, helt förbrukat.

En sak jag vet, är att det inte är mitt fel.
För jag har gjort allt i min makt för att ordna detta,
för att få dig att inse hur mycket jag bryr mig om dig.
Men du har bara väntat ut alla mina idéer,
utan att ens halvhjärtat försöka.

Citat från en mycket nära vän: ”Jag tycker att om han märker hur mycket hans känslokyla tär på dig så borde han kunna försöka lite mer iaf..”

Och kärleken…
Jag skulle nog kunna säga orden till dig.
Och inte bara säga, utan mena dem också.
Men det är inte orden i sig som är det viktiga.
Det är det bakom dem.
Och ofta kan man känna det bakom dem, utan att ens behöva säga dem.
Men det känns inte som att det bakom dem finns hos dig.
Kanske är det så att man inte kan känna så, förrän man kommit innanför skölden?

Det är du som måste släppa in mig.
Inte jag som måste ta mig in. För det går inte.

Varför försökte du aldrig?
Du tog inte ens färg med penseln, under tiden som jag målade hela tavlor.
Varför visade du inte minsta lilla?
Jag skrev hela symfonier. Hos dig kändes rädslan över att ta en enda ton.
Varför litade du inte ens lite på mig?
Du var rädd för att snubbla. Jag hoppade ner för stup.

Så kändes det för mig.