Grattis
Nu när vi har en massa födelsedagsbarn (barn och barn... Vissa börjar faktiskt bli riktigt gamla!) måste jag ju passa på att gratulera!
Så. Grattis på er alla. Eller som vi nördar säger "gz, lvl up!"
Ha en bra dag!
Så. Grattis på er alla. Eller som vi nördar säger "gz, lvl up!"
Ha en bra dag!
Stoppa tjuven!
- Stoppa tjuven!
Ägaren till brödståndet på marknaden skrek efter den person som, iklädd en stor brun kåpa, sprang bort från marknadsståndet. Den beslöjade knuffade sig fram, med ett bylte i famnen, bland folket som kommit för att besöka marknaden. Jakten fortsatte snabbt ut i skogen men den jagade lyckades springa ut ur sikte från ägaren av ståndet och bort från de andra som hörsammat brödägarens bön.
I flykten föll den bruna huvan av tjuvens huvud. Man kunde se ett par spetsiga öron sticka ut ur det stora hårsvall som blottades. Skogens mörker sänkte sig snabbt över den flyende, då marknadens ljus snabbt utplånades av skogens mörka täthet. Flyktingen sprang snabbt och lätt utan att knäcka några grenar och utan att göra några ljud som avslöjade dess position. När marknaden bara kunde ses som en svag ljusglimt långt borta, och den jagade var säker på att den skakat av sig förföljarna, saktade denne ner till en rask gångtakt.
Strax såg man en tjärn glittra en bit bort, i slutet av stigen. Tjuven skyndade sig fram, lade byltet bredvid sig, och satte sig på huk framför tjärnens vatten. Den stoppade händerna i det kalla vattnet och drack girigt av det svalkande. När törsten var släckt suddade vattnet bort minnet av personens besök med hjälp av vackra ringar på vattnet. Månens spegelbild blev för en stund orolig, men så fort ringarna på vattnet försvunnit blev den stilla igen.
Där ringarna nyss varit befann sig nu en ung kvinnas spegelbild. Hennes huvud var omringat av hennes glåmigt svarta hår som vilade i långa korkskruvslockar på hennes axlar. Hon blickade ner på spegelbilden och i hennes klara blå ögon nästan lyste blicken av jaktens upphetsning. Det drog i hennes smala, svagt röda läppar i ett försök att le, men snabbt övergick det mer till ett grin. Hon strök bak håret bakom ett av sina öron och man kunde tydligt se att hon var alv. Hennes spetsiga öron och hennes höga kindben framhävde hennes kvinnliga ansikte och av människorna ansågs hon vara vacker. Hennes mörkbruna hy var slät men sträv och när hon vistades i solen skimrade den nästan gyllene. I ena örat hade hon en iögonfallande ring med färgblandningen av rostigt röd och guld.
Kvinnan såg fundersamt ner på sin egen spegelbild samtidigt som hon fingrade på öronsmycket. Hon log ett elakt grin när hon tänkte tillbaka på hur mannen i brödståndet kallat på hjälp. Med tankarna på annat håll tog hon ut en limpa ur byltet och satte sig ner för att äta. Under den långa kåpan klirrade knivarna till när hon satte sig. Hon hoppade till av ljudet, satt och lyssnade en stund efter någon annan som hört, men slappnade sedan av och började äta. Girigt åt hon av limpan och när hon mättat sin mage lade hon sig ner och lät blicken söka sig till stjärnorna. Att hon stulit brödet var bara för att hon hade tråkigt. Hon kunde lika gärna ha dödat mannen i brödståndet. Men hon orkade inte med allt liv och tumult och hon var inte på humör att döda en hel by. Inte idag.
Hennes ondska speglades i hennes ögon och de flesta som såg in i dem skyggade snabbt tillbaka. Ännu ett bevis på detta var att hon inte hade några vänner. Hon klarade sig själv. Hon var stark och klarade av alla utmaningar själv. Inte behövde hon någon annans hjälp. Hon hade ju till och med klarat ta hand om sig själv när hon fått en pil i axeln. Hon klarade sig själv. Men det hon inte ville erkänna för sig själv var hur ensamt det var att vara själv, och den gången hon blivit skadad i axeln hade hon varit nära dödsranden. Det var endast lyckans lott som lät hennes livslåga fortsätta att brinna.
Hon avbröts ur sina funderingar när hon hörde en kvist knäckas och hon reste sig snabbt upp…
(början till novell skriven under den litterära gestaltningen på gymnasiets tredje år. Jag försökte skriva något mörkt om en person som tror att den är så mycket bättre än vad den är... Vad tycker ni? Borde jag skriva vidare på den?)
Ägaren till brödståndet på marknaden skrek efter den person som, iklädd en stor brun kåpa, sprang bort från marknadsståndet. Den beslöjade knuffade sig fram, med ett bylte i famnen, bland folket som kommit för att besöka marknaden. Jakten fortsatte snabbt ut i skogen men den jagade lyckades springa ut ur sikte från ägaren av ståndet och bort från de andra som hörsammat brödägarens bön.
I flykten föll den bruna huvan av tjuvens huvud. Man kunde se ett par spetsiga öron sticka ut ur det stora hårsvall som blottades. Skogens mörker sänkte sig snabbt över den flyende, då marknadens ljus snabbt utplånades av skogens mörka täthet. Flyktingen sprang snabbt och lätt utan att knäcka några grenar och utan att göra några ljud som avslöjade dess position. När marknaden bara kunde ses som en svag ljusglimt långt borta, och den jagade var säker på att den skakat av sig förföljarna, saktade denne ner till en rask gångtakt.
Strax såg man en tjärn glittra en bit bort, i slutet av stigen. Tjuven skyndade sig fram, lade byltet bredvid sig, och satte sig på huk framför tjärnens vatten. Den stoppade händerna i det kalla vattnet och drack girigt av det svalkande. När törsten var släckt suddade vattnet bort minnet av personens besök med hjälp av vackra ringar på vattnet. Månens spegelbild blev för en stund orolig, men så fort ringarna på vattnet försvunnit blev den stilla igen.
Där ringarna nyss varit befann sig nu en ung kvinnas spegelbild. Hennes huvud var omringat av hennes glåmigt svarta hår som vilade i långa korkskruvslockar på hennes axlar. Hon blickade ner på spegelbilden och i hennes klara blå ögon nästan lyste blicken av jaktens upphetsning. Det drog i hennes smala, svagt röda läppar i ett försök att le, men snabbt övergick det mer till ett grin. Hon strök bak håret bakom ett av sina öron och man kunde tydligt se att hon var alv. Hennes spetsiga öron och hennes höga kindben framhävde hennes kvinnliga ansikte och av människorna ansågs hon vara vacker. Hennes mörkbruna hy var slät men sträv och när hon vistades i solen skimrade den nästan gyllene. I ena örat hade hon en iögonfallande ring med färgblandningen av rostigt röd och guld.
Kvinnan såg fundersamt ner på sin egen spegelbild samtidigt som hon fingrade på öronsmycket. Hon log ett elakt grin när hon tänkte tillbaka på hur mannen i brödståndet kallat på hjälp. Med tankarna på annat håll tog hon ut en limpa ur byltet och satte sig ner för att äta. Under den långa kåpan klirrade knivarna till när hon satte sig. Hon hoppade till av ljudet, satt och lyssnade en stund efter någon annan som hört, men slappnade sedan av och började äta. Girigt åt hon av limpan och när hon mättat sin mage lade hon sig ner och lät blicken söka sig till stjärnorna. Att hon stulit brödet var bara för att hon hade tråkigt. Hon kunde lika gärna ha dödat mannen i brödståndet. Men hon orkade inte med allt liv och tumult och hon var inte på humör att döda en hel by. Inte idag.
Hennes ondska speglades i hennes ögon och de flesta som såg in i dem skyggade snabbt tillbaka. Ännu ett bevis på detta var att hon inte hade några vänner. Hon klarade sig själv. Hon var stark och klarade av alla utmaningar själv. Inte behövde hon någon annans hjälp. Hon hade ju till och med klarat ta hand om sig själv när hon fått en pil i axeln. Hon klarade sig själv. Men det hon inte ville erkänna för sig själv var hur ensamt det var att vara själv, och den gången hon blivit skadad i axeln hade hon varit nära dödsranden. Det var endast lyckans lott som lät hennes livslåga fortsätta att brinna.
Hon avbröts ur sina funderingar när hon hörde en kvist knäckas och hon reste sig snabbt upp…
(början till novell skriven under den litterära gestaltningen på gymnasiets tredje år. Jag försökte skriva något mörkt om en person som tror att den är så mycket bättre än vad den är... Vad tycker ni? Borde jag skriva vidare på den?)
Inspiration - från bild till text
I diktskrivande gäller det ju att få inspiration till att skriva nya texter. Man kan gå på en händelse, en känsla, en sak, en film, en bild, osv. Jag själv behöver mycket inpiration för att lyckas få ner något. Det är svårt att skriva något på kommando. Men tack vare att jag läst kursen "litterär gestaltning" har jag även lyckats behärska den förmågan i små mängder. Och enligt min lärare lyckades jag med lite annorlunda dikter då. De gick inte i samma mönster som de gjort när jag skriver av inspiration.
Iaf. Det var inte det detta inlägget skulle handla om. Jag vill prata om bilder och dess sätt att inspirera. Om vi tar min header (bilden längst upp på sidan) som exempel. Solens återerövring av molnens rike. Där har man en ganska poetisk mening av vad bilden föreställer. En av alla de tusen man kommer på. Sen kan man ju fortsätta att skriva vidare. Om "solens återerövring av molnens rike" skulle vara en metafor, vad skulle man egentligen mena då? Det är värt att tänka på.
Själv tycker jag om att skriva med metaforer. "Livet är ingen dans på rosor", "stäng kylan ute" och "mörkrets hunger" är tre bra exempel av mina texter som jag använt mycket metaforer i.
Hur som helst. Tillbaka till bilderna.
Jag letade mig igenom mina bilder häromdagen. Och då hittade jag två bilder som jag tycker att man lätt skulle kunna inspireras av.
Denna gillar jag. Den är tagen med en inte allt för bra kamera, men jag tycker ändå att känslan sparats i bilden, trots dess dåliga fokus.
Detta är även en favorit. Här har jag lyckats lite bättre med att få skärpan bra. Tror denna är tagen med min nyare kamera. Ingen proffs-kamera, men den duger för mig.
Skall försöka ladda upp minst två dikter där inspirationkällan är dessa två bilder. Så skall vi se vad jag kan få fram. Ni får gärna säga vad ni tycker!
Iaf. Det var inte det detta inlägget skulle handla om. Jag vill prata om bilder och dess sätt att inspirera. Om vi tar min header (bilden längst upp på sidan) som exempel. Solens återerövring av molnens rike. Där har man en ganska poetisk mening av vad bilden föreställer. En av alla de tusen man kommer på. Sen kan man ju fortsätta att skriva vidare. Om "solens återerövring av molnens rike" skulle vara en metafor, vad skulle man egentligen mena då? Det är värt att tänka på.
Själv tycker jag om att skriva med metaforer. "Livet är ingen dans på rosor", "stäng kylan ute" och "mörkrets hunger" är tre bra exempel av mina texter som jag använt mycket metaforer i.
Hur som helst. Tillbaka till bilderna.
Jag letade mig igenom mina bilder häromdagen. Och då hittade jag två bilder som jag tycker att man lätt skulle kunna inspireras av.
Denna gillar jag. Den är tagen med en inte allt för bra kamera, men jag tycker ändå att känslan sparats i bilden, trots dess dåliga fokus.
Detta är även en favorit. Här har jag lyckats lite bättre med att få skärpan bra. Tror denna är tagen med min nyare kamera. Ingen proffs-kamera, men den duger för mig.
Skall försöka ladda upp minst två dikter där inspirationkällan är dessa två bilder. Så skall vi se vad jag kan få fram. Ni får gärna säga vad ni tycker!
När jag var liten
När jag var liten
hade jag en speciell vän
hela barndomen.
Han fanns med mig
överallt.
I vått
och i torrt
bar jag mitt gosedjur
under armen.
När jag var liten
hade jag en speciell vän
i lågstadiet.
Hon och jag lekte katt
på rasterna
när de andra
lekte pussepjätt.
När jag var liten
hade jag en speciell vän
i mellanstadiet.
Han och jag lekte själva.
Vi satt i ett skjul,
han spelade gameboy
och jag
tittade på.
När jag var liten
hade jag en speciell vän
på ridskolan.
Hon och jag lekte häst.
Vi hoppade hinder
byggda av trädgårdsmöbler
till mammas
och pappas
förtret.
(Dikt skriven för att hjälpa syster med svenskaläxan: att skriva en självbiografi i diktform. 15/9 2008)
hade jag en speciell vän
hela barndomen.
Han fanns med mig
överallt.
I vått
och i torrt
bar jag mitt gosedjur
under armen.
När jag var liten
hade jag en speciell vän
i lågstadiet.
Hon och jag lekte katt
på rasterna
när de andra
lekte pussepjätt.
När jag var liten
hade jag en speciell vän
i mellanstadiet.
Han och jag lekte själva.
Vi satt i ett skjul,
han spelade gameboy
och jag
tittade på.
När jag var liten
hade jag en speciell vän
på ridskolan.
Hon och jag lekte häst.
Vi hoppade hinder
byggda av trädgårdsmöbler
till mammas
och pappas
förtret.
(Dikt skriven för att hjälpa syster med svenskaläxan: att skriva en självbiografi i diktform. 15/9 2008)
Lever vi drömmande i verkligheten eller drömmer vi om att leva i verkligheten?
Jag är på allmänt grubblar-humör idag. Jag kan inte förstå hur kärleken kan ta ett sådant järngrepp om en och sedan sprida bubblor i hela kroppen, från topp till tå. Jag hade nästan glömt hur det var att vara kär. Men det är ju totalt underbart! Han kommer in i mitt liv och plötsligt är hela livet som en kärleksfilm. Det enda som förstör upplevelsen lite är tanken på att jag, kanske / antagligen, mister honom någon gång i framtiden. Jag vill inte! Och att tänka på det när man är nykär är kanske inte den bästa saken att göra.
Iaf. Jag hoppas att inte att mina vänner tror att jag blivit osocial, jag svävar ju bara på moln!
Åh vad det är underbart att vara kär. Men det tar ju tid! Jag har inte hunnit med speciellt mycket sedan han fångade mitt hjärta. Det är både bra och dåligt. Det bra är väl att jag inte tycker det spelar så stor roll. Man skall ju ändå följa sitt hjärta, right? Det dåliga är väl att jag är rädd för att ha missat något viktigt. Men då får jag leva med det. Man lever ju ändå bara en gång, inte sant?
För övrigt så är jag rädd för att vakna upp, om detta nu skulle te sig vara en dröm. För det känns nästan för bra för att vara sant. Men så blir det väl alltid med kärleken, eller?
Love is the greatest thing you'll ever learn.
All you need is love.
<3
Iaf. Jag hoppas att inte att mina vänner tror att jag blivit osocial, jag svävar ju bara på moln!
Åh vad det är underbart att vara kär. Men det tar ju tid! Jag har inte hunnit med speciellt mycket sedan han fångade mitt hjärta. Det är både bra och dåligt. Det bra är väl att jag inte tycker det spelar så stor roll. Man skall ju ändå följa sitt hjärta, right? Det dåliga är väl att jag är rädd för att ha missat något viktigt. Men då får jag leva med det. Man lever ju ändå bara en gång, inte sant?
För övrigt så är jag rädd för att vakna upp, om detta nu skulle te sig vara en dröm. För det känns nästan för bra för att vara sant. Men så blir det väl alltid med kärleken, eller?
Love is the greatest thing you'll ever learn.
All you need is love.
<3
Drömmar
Ge mig ditt leende,
sträck dig efter min hand.
Håll om mig hårt,
lägg din kind mot min.
Låt dina mjuka läppar nudda mina,
för en sekund.
Skåda in i mina ögon
och se eldarna brinna.
Väck mig ur min dröm,
innan jag somnar in förevigt.
(ännu en av de dikter som antagligen skrivits under 2007)
sträck dig efter min hand.
Håll om mig hårt,
lägg din kind mot min.
Låt dina mjuka läppar nudda mina,
för en sekund.
Skåda in i mina ögon
och se eldarna brinna.
Väck mig ur min dröm,
innan jag somnar in förevigt.
(ännu en av de dikter som antagligen skrivits under 2007)
De tre magiska...
Jag står får mig, för allt jag är och allt som jag står för.
Älskar står för all kärlek en människa kan ge, omtycket för en människa som stiger över allt annat och för odödlighet.
Dig står för du, för allt vad du är och för allt jag någonsin vill ha.
Jag älskar dig
(12/9 2008)
Älskar står för all kärlek en människa kan ge, omtycket för en människa som stiger över allt annat och för odödlighet.
Dig står för du, för allt vad du är och för allt jag någonsin vill ha.
Jag älskar dig
(12/9 2008)
Stäng kylan ute
Osäkert glider droppen längs istappen
likt mina känslor sträcker sig mot dig.
Den blå kylan speglas trots dess genomskinlighet.
Ta mig i din famn och stäng kylan från mitt hjärta ute.
(skriven våren 2007)
likt mina känslor sträcker sig mot dig.
Den blå kylan speglas trots dess genomskinlighet.
Ta mig i din famn och stäng kylan från mitt hjärta ute.
(skriven våren 2007)
Den sanna kärleken
Rör vid mig.
Visa att det är riktigt.
Finns du?
Eller är det bara ett påhitt av mina drömmar?
Sättet du nuddade mig på,
fick tiden att hålla andan.
Har jag något hos dig?
Eller är det bara kraften runt dig?
Som får mig att må så bra..
Sättet du ler...
Får kärlek att verka riktigt.
Är det dig?
Som jag väntat på?
Som jag åkallat i mina drömmar?
(skriven någon gång 2007)
Olivia Bergdahl
En av mina favoritpoeter är Oivia Bergdahl. När jag såg henne uppträda i Malmö i våras sade det bara klick. Attityden hon har när hon läser upp dikter är underbar. Hon verkligen strålar!
Besök hennes hemsida:
www.oliviabergdahl.se
Här nedan följer min favorit av hennes dikter:
TEXT TILL MIN SON
Nu vet jag inte ens om jag nånsin kommer att bli mamma...
men för en liten stund
vill jag låtsas att det gör detsamma!
för det här är en text till min son,
Älskling,
hur ska jag kunna måla väggarna rosa i ditt rum
utan att du framstår som lite efterbliven och dum?
du kanske förstår en dag när du blir stor
varför jag vill klä dig i blommiga tröjor och glittriga skor
utan att vara nån feminist-aktivist-mor
för jag vill höra dig skrika på jämställdhetsbarrikader
jag vill se dig bli en blöjbytande fader
men jävlar – jag får spader
för i affären står leksaker i knivskarpa rader
och hur ska du kunna välja mellan
barbiehästar och monsterbestar
och vad ska jag svara när du säger: ”Mamma, jag vet hur det är,
man får vänner och respekt av ett verklighetstroget gevär…”
jag kan ju knappast säga till,
när du lekar soldat och sjörövare
att du och dina vänner är framtida förövare!
För hur ger man en liten parvel perspektiv
när till och med Bamse är genomnormativ?
jag kan inte svara tvärt att
”Jo, Tarzan var också en mjukis längst in i hjärtat,
och han hade nog mått bättre om han sade som det var
för det är inte lätt att ha en apa till far.”
Eller när du kommer hem, femton år och olyckligt kär
då kan jag inte säga att du vet ingenting om hur jävlig kärleken är,
för dina flickvänner
som inte kan känna det de känner
utan att tvingas in i en form i en norm de inte väljer
de blundar och hoppas och ler när de sväljer
så hur ska jag kunna kommentera pornografin?
säga att den görs av maktgalna svin
när du kan hitta njutning så farligt lätt
på ett större och större internet
älskling, jag vill att du ska veta hur två kan bli till ett
på ett obeskrivligt underbart och könlöst sätt
men du kommer att bära generationers förtryck och överfall
för du föds in i värld som är hård, som är kall
och den kommer att göra allt för att forma dig till man
och jag, jag kommer göra vad jag kan
för att du ska vara mer människa än kön
men hur tackar man nej till obegränsat sexliv och högre lön?
För du kommer att vara vinnare i ett orättvist spel
som går att förändra
och det, är ditt ansvar
men inte ditt fel
så gråt, min son
det är mer än okej
det är förjävligt att vara kille
nästan lika jobbigt som att vara tjej
Besök hennes hemsida:
www.oliviabergdahl.se
Här nedan följer min favorit av hennes dikter:
TEXT TILL MIN SON
Nu vet jag inte ens om jag nånsin kommer att bli mamma...
men för en liten stund
vill jag låtsas att det gör detsamma!
för det här är en text till min son,
Älskling,
hur ska jag kunna måla väggarna rosa i ditt rum
utan att du framstår som lite efterbliven och dum?
du kanske förstår en dag när du blir stor
varför jag vill klä dig i blommiga tröjor och glittriga skor
utan att vara nån feminist-aktivist-mor
för jag vill höra dig skrika på jämställdhetsbarrikader
jag vill se dig bli en blöjbytande fader
men jävlar – jag får spader
för i affären står leksaker i knivskarpa rader
och hur ska du kunna välja mellan
barbiehästar och monsterbestar
och vad ska jag svara när du säger: ”Mamma, jag vet hur det är,
man får vänner och respekt av ett verklighetstroget gevär…”
jag kan ju knappast säga till,
när du lekar soldat och sjörövare
att du och dina vänner är framtida förövare!
För hur ger man en liten parvel perspektiv
när till och med Bamse är genomnormativ?
jag kan inte svara tvärt att
”Jo, Tarzan var också en mjukis längst in i hjärtat,
och han hade nog mått bättre om han sade som det var
för det är inte lätt att ha en apa till far.”
Eller när du kommer hem, femton år och olyckligt kär
då kan jag inte säga att du vet ingenting om hur jävlig kärleken är,
för dina flickvänner
som inte kan känna det de känner
utan att tvingas in i en form i en norm de inte väljer
de blundar och hoppas och ler när de sväljer
så hur ska jag kunna kommentera pornografin?
säga att den görs av maktgalna svin
när du kan hitta njutning så farligt lätt
på ett större och större internet
älskling, jag vill att du ska veta hur två kan bli till ett
på ett obeskrivligt underbart och könlöst sätt
men du kommer att bära generationers förtryck och överfall
för du föds in i värld som är hård, som är kall
och den kommer att göra allt för att forma dig till man
och jag, jag kommer göra vad jag kan
för att du ska vara mer människa än kön
men hur tackar man nej till obegränsat sexliv och högre lön?
För du kommer att vara vinnare i ett orättvist spel
som går att förändra
och det, är ditt ansvar
men inte ditt fel
så gråt, min son
det är mer än okej
det är förjävligt att vara kille
nästan lika jobbigt som att vara tjej
Vill du...?
Vill du sjunga med mig? En kärlekens sång om lycka.
Vill du dansa med mig? En sorgens dans om livet efter döden.
Vill du njuta med mig? En njutning som varar förevigt.
Vill du se mig gråta? Tårar spillda över världens orättvisor.
(9/9 2008)
Vill du dansa med mig? En sorgens dans om livet efter döden.
Vill du njuta med mig? En njutning som varar förevigt.
Vill du se mig gråta? Tårar spillda över världens orättvisor.
(9/9 2008)
Once
Once you touched my heart
I still live in the echo of your smile
(Nog den kortaste dikt jag någonsin skrivit, kommer inte ihåg när, men troligtvis någon gång under 2007)
I still live in the echo of your smile
(Nog den kortaste dikt jag någonsin skrivit, kommer inte ihåg när, men troligtvis någon gång under 2007)
Där de vilda rosorna växer
Där mörkret sakta övergår till ljus, i sprakande färgkaskader, där fångar min själ mod.
Där de otämjbara vindarna blåser, där jagar mitt hjärta.
Där de vilda rosorna växer, där väntar jag på dig.
En själ så feg, så väntande,
på modets återuppstående,
kraft så djupgående.
Ett hjärta så tomt, så väntande,
på den sanna kärleken,
den dödsbringande barnaleken.
En människa så ensam, så väntande,
på kärleken och värmens land,
på att du sträcker ut din hand.
(Dikt skriven under den litterära gestaltningen, kurs jag läste under gymnasietiden. Skriven i början av 2008)
Där de otämjbara vindarna blåser, där jagar mitt hjärta.
Där de vilda rosorna växer, där väntar jag på dig.
En själ så feg, så väntande,
på modets återuppstående,
kraft så djupgående.
Ett hjärta så tomt, så väntande,
på den sanna kärleken,
den dödsbringande barnaleken.
En människa så ensam, så väntande,
på kärleken och värmens land,
på att du sträcker ut din hand.
(Dikt skriven under den litterära gestaltningen, kurs jag läste under gymnasietiden. Skriven i början av 2008)
Antimateria i hjärtat..
Jag försöker...
Det går en rysning genom kroppen...
Jag kämpar...
Ögonen stirrar i en spegel...
Jag kan inte...
Synen grumlas och gråten gör återbesök...
Jag vill inte...
Sakta fylls ögonen...
Jag orkar inte...
Snart svämmar de över...
Jag kan inte...
Tårarna forsar ner från ögonen...
Trots försöket och inbillningen om hopp...
Jag gråter fortfarande...
De kraftlösa kämpandet hjälper ingenting annat än den falska motivationen...
Mina tårar trillar ner på händerna...
Ansträngningarna lyser med sin frånvaro...
Snart håller mina händer styr på en flod...
De försvann med styrkan...
Kämpandes mot floden...
Jag lämnades ensam kvar...
Den skall inte få makten...
(Ursäkta uppehållet. Jag har precis lyckats fånga en pojkes hjärta och kärleken tar tid, som ni kanske vet. ;)
Detta är en dikt som jag inte kommer ihåg när jag skrev. Troligtvis strax efter att morfar gått bort, våren 2007.)
Det går en rysning genom kroppen...
Jag kämpar...
Ögonen stirrar i en spegel...
Jag kan inte...
Synen grumlas och gråten gör återbesök...
Jag vill inte...
Sakta fylls ögonen...
Jag orkar inte...
Snart svämmar de över...
Jag kan inte...
Tårarna forsar ner från ögonen...
Trots försöket och inbillningen om hopp...
Jag gråter fortfarande...
De kraftlösa kämpandet hjälper ingenting annat än den falska motivationen...
Mina tårar trillar ner på händerna...
Ansträngningarna lyser med sin frånvaro...
Snart håller mina händer styr på en flod...
De försvann med styrkan...
Kämpandes mot floden...
Jag lämnades ensam kvar...
Den skall inte få makten...
(Ursäkta uppehållet. Jag har precis lyckats fånga en pojkes hjärta och kärleken tar tid, som ni kanske vet. ;)
Detta är en dikt som jag inte kommer ihåg när jag skrev. Troligtvis strax efter att morfar gått bort, våren 2007.)