En flicka vandrar ensam,
på en slätt av rakblad,
i en ändlös svart natt.
Trots att rakbladen hon vandrar på skär sönder hennes fötter,
mer och mer för varje steg hon tar,
fortsätter hon att vandra.
Det finns inget synligt slut på denna ändlösa smärta och eviga mörker.
Flickans fötter är snart totalt sönderrivna och hon faller ner på knä.
Genast skär de vassa rakbladen in i hennes bara ben,
men flickan verkar knappt lägga märke till det.
Hennes ögon är fastklistrade på en punkt längre bort i mörkret.
Ett ställe där varken den psykiska eller fysiska smärtan existerar.
Hon sätter omedvetet ner händerna på de vassa rakbladen,
för att krypa de sista meterna till den punkt hon sett ut.
Hon kämpar sig framåt samtidigt som hennes kropp sakta förintas till köttslamsor.
När hon är en meter ifrån sitt mål faller flickan ihop av både smärtan och blodförlusten.
Hon ligger ned, men lyckas att uppbåda krafter att resa sig igen.
Dock endast på alla fyra.
Hon tar sig sakta den sista metern fram,
besluten över att smärtan kommer upphöra.
När hon nått målet väntar hon sig en bekräftelse,
men när ingenting händer förstår hon att det bara var inbillning,
påhittat av hennes hjärna för att ge hopp.
Helt enkelt en illusion om att slippa lida,
att inte längre känna den smärta som hemsöker henne.
Hon lägger sig utmattad ner på den rakbladsbeklädda marken,
välkomnar döden och blundar.

När tar mardrömmen slut?