Livet är ingen dans på rosor.
Det har du säkert redan upptäckt.
Livet kan ju vara en dans på rosor under ett litet tag, men det varar aldrig för alltid.
Även om det känns så underbart just då.
Just nu dansar jag på rosor.
Lugnt och lätt.
För att jag är förälskad i dig.
Men för ett tag sedan slog det mig; om du skulle hitta någon annan, hur skulle jag klara det?
Eftersom du tillåter mig att vara förälskad i dig, skulle det vara fruktansvärt hemskt.
Då skulle jag nog ta det bättre om du förbjöd mig att känna så för dig.
Man kan jämföra det med en dans på rosor.
Vill man att rosorna redan från början av dansen är lite vissna,
och vissnar mer och mer under dansen tills de tillslut vissnar helt?
Eller vill man helt plötsligt upptäcka att de förut röda och vackert utslagna rosorna har vissnat och mist sin glans över en sekund?
Vågar man hoppa från ett vattenfall, utan att veta om man kommer klara sig eller inte?

Jag dansar på de röda, vackra rosorna.
Jag har hoppat från vattenfallet.
Allt i hopp om att en dag, kanske, kunna få dig.
Hoppet är det sista som överger en.

Jag har fortfarande hopp.
För just nu dansar jag på rosor.

(Äldre dikt. Skriven i Maj 2005)