Du
Du är så fantastisk.
Allt sökande efter magin kan läggas ner.
Jag har hittat allt det eftertraktade i dig.
Dina ögon glittrar och jag ser hela världen i dem.
Du är så perfekt.
I alla fall för mig.
Du har redan lyckats göra mig knäsvag.
Du smeker min hand och jag får sköna rysningar i hela kroppen.
Du är alldeles för fin.
Du hittade en genväg till mitt hjärta,
som du nu fångat i ett gyllene nät.
Du säger att min insida är perfekt
och att det inte spelar någon roll vad jag gör med utsidan.
Bara jag inte blir för smal.
Jag är så rädd att vakna upp från denna drömmen.
Den tillit jag känner till dig är väldigt stor.
Jag har känt dig i lite mer än en vecka
och redan har du fått mitt förtroende.
Att vi går "långsamt fram" (jo, ja) känns inget annat än bra.
Du har hittat mig, den vissnande maskrosen, bland alla prästkragar.
Och du valde att plocka mig, inte dem.
Nu blommar jag för fullt.
Ogräset är skönheten i dina ögon.
Jag vill endast blomma för dig.
(Skriven till den nyfunna kärleken. 30/8 2008)
En enda liten flisa...
Dina underbara läppar, så mjuka och gjorda för att kyssas..
Min kind strykande mot din..
Din hand svagt nuddande min sida..
Spänningen, känslorna och... Upphetsningen...
Kände du som jag?
Känner du som jag?
Eller var det mitt fel?
Var det min brinnande blick, och mjuka hand som strök över din kind?
Fick jag dig att göra något som du inte ville?
För mig var det som en brinnande eld.
Elden fanns innan, redan då jag såg dig första gången.
Och den fick bränsle av dina kyssar..
(Det var ju trots allt inte bara jag som tog initiativ...)
Men nu ligger den och glöder..
Minsta lilla träbit kommer få den att brinna igen,
men minsta lilla vindpust släcka den..
Du är väderguden.
Det är du som bestämmer vart det bär.
Och jag kan bara hoppas.
Hoppas och vänta.
Vänta på ett enda litet ord från dig..
En enda liten flisa att mata glöden med.
(Kände att det blivit lite för många negativa och sorgliga texter, så här kom det en lite mer hoppfull. :) Skriven i Juli 2008)
Mörkrets hunger
En flicka vandrar ensam,
på en slätt av rakblad,
i en ändlös svart natt.
Trots att rakbladen hon vandrar på skär sönder hennes fötter,
mer och mer för varje steg hon tar,
fortsätter hon att vandra.
Det finns inget synligt slut på denna ändlösa smärta och eviga mörker.
Flickans fötter är snart totalt sönderrivna och hon faller ner på knä.
Genast skär de vassa rakbladen in i hennes bara ben,
men flickan verkar knappt lägga märke till det.
Hennes ögon är fastklistrade på en punkt längre bort i mörkret.
Ett ställe där varken den psykiska eller fysiska smärtan existerar.
Hon sätter omedvetet ner händerna på de vassa rakbladen,
för att krypa de sista meterna till den punkt hon sett ut.
Hon kämpar sig framåt samtidigt som hennes kropp sakta förintas till köttslamsor.
När hon är en meter ifrån sitt mål faller flickan ihop av både smärtan och blodförlusten.
Hon ligger ned, men lyckas att uppbåda krafter att resa sig igen.
Dock endast på alla fyra.
Hon tar sig sakta den sista metern fram,
besluten över att smärtan kommer upphöra.
När hon nått målet väntar hon sig en bekräftelse,
men när ingenting händer förstår hon att det bara var inbillning,
påhittat av hennes hjärna för att ge hopp.
Helt enkelt en illusion om att slippa lida,
att inte längre känna den smärta som hemsöker henne.
Hon lägger sig utmattad ner på den rakbladsbeklädda marken,
välkomnar döden och blundar.
När tar mardrömmen slut?
(En av de mest smärtfyllda dikter jag någonsin skrivit. Under den tiden då tonårsdepressionerna härjade som mest, då jag lärt mig att det är bättre att föra ner sin smärta på papper i form av text, än att skada sig själv. Antagligen skriven någon gång under 2005)
You're in my heart
See me
I'm right in front of you
Watch me
You are my star
Hug me
I need the warmth
Kiss me
You're in my heart
Love me
Like no one does
Trust me
I'm here for you
(Skriven för längesedan, troligtvis någongång under 2007. Dedikerad till han med stort H)
Om du bara kunde se...
(bild redigerad strax efter att morfar dött, våren 2007)
Är jag döden?
Vad är jag
Vem är du
Vilka är ni
Jag är ni
Ni är du
Du är döden
Döden är vad
Hon är hur
Han är varför
Vad är hon
när
Han är hur
och
Varför är döden
Jag är hon
Varför är hur
Vem är han
Hur är vad
Han är hon
Varför är du
Vad är döden
Döden är döden
Varför är döden
Hon faller
Ovetande om vad som komma skall.
Hennes drömmar förvarnar henne, men i sitt sovande tillstånd uppfattar hon inte det.
När hon vaknar är drömmarnas varningar dolda i dimmor.
Mist som även döljer svunna tider.
Dis, som fördunklar det hemligt drömda.
Hon reser sig upp sömnigt och gäspar.
Tar ett steg bort från sängen.
I steget känner hon att där inte finns något golv, ingen mark att stå på.
Hon skriker förskräckt, men inget ljud hörs.
Hon faller.
Sakta känner hon avgrunden närma sig.
Hennes förfärade skrik hörs inte.
Hon är helt ensam.
En plötslig kyla uppenbarar sig och i sitt långa men tunna nattlinne försvinner värmen fort.
All hennes kroppsvärme försvinner.
Hon sluter ögonen och tar ett djupt andetag.
Det blir hennes sista.
Själen lämnar kroppen, kall och alldeles tyst.
Trillande ner i avgrunden utan slut.
Dödens kalla hand har ännu en gång tagit ett liv.
(25/10 2005)
Förtjusningens hopp
När jag gråter - visa mig din mjukaste sida.
När jag skiner - älska mig!
Mobilen piper och jag läser ditt sms.
Värmen strålar från det och jag ler.
Det pirrar i kroppen av dina smickrande kommentarer.
De små rosa molnen börjar samla sig.
Vill du följa mig upp på dem?
Räcker du mig din hand,
så tar jag den.
Jag svarar snabbt och lyckligt.
Min kärlek är din, bara du vågar ta den!
Jag känner de nervösa bubblorna växa i magen.
Jag väntar bara på ditt tecken.
Öppnar du din famn,
så kryper jag in i den.
Du får mitt hjärta att slå snabbare.
Tankarna på dig växer tätare.
Snart får jag se dina ögon lysa i dagsljuset.
En längtan som ökar för varje sekund.
Vågar du öppna ditt hjärta,
så stannar jag där.
(Nykreation. 26/8 2008)
Den långa vägen till inspirationens källor
Ibland kommer den av sig självt.
Och ibland känner man sig på rätt humör för att skriva, men inte har någon inspiration.
Därför vill jag dela med mig av lite inspirationgivande musik. (Personligen tycker jag att det är lättare att skriva till musik utan text, men det är ju en smaksak...)
Följande är favoriter:
Arcana
http://www.myspace.com/peterbjargo
Apocalyptica
(Har ibland gästartister som sjunger. Består annars av cello och trummor.)
http://www.myspace.com/apocalyptica
Lyssna, njut och inspireras!
Tankeverksamhet
Skriver av den från den förköpsremsa med 16 kuponger jag i all hast krafsade ner den på ^^.)
Funderingar i dunkla skogar, så blir det lätt när man fastnar i tankarna.
Världen runtomkring en försvinner som i en dimma.
Rösterna dämpas, platserna runt om en drar sig tillbaka och suset från bilarna förvandlas till ett lugnt surrande.
Kroppen fortsätter röra sig, likt en maskins oändliga arbete.
Det enda medvetandet ligger hos tankarna.
Medvetenheten om dem både finns, och inte finns.
Tomhetens styrka lugnar rädslan.
Rädslan att uppslukas av meningslöshetens hemligheter.
Livet är ingen dans på rosor
Livet är ingen dans på rosor.
Det har du säkert redan upptäckt.
Livet kan ju vara en dans på rosor under ett litet tag, men det varar aldrig för alltid.
Även om det känns så underbart just då.
Just nu dansar jag på rosor.
Lugnt och lätt.
För att jag är förälskad i dig.
Men för ett tag sedan slog det mig; om du skulle hitta någon annan, hur skulle jag klara det?
Eftersom du tillåter mig att vara förälskad i dig, skulle det vara fruktansvärt hemskt.
Då skulle jag nog ta det bättre om du förbjöd mig att känna så för dig.
Man kan jämföra det med en dans på rosor.
Vill man att rosorna redan från början av dansen är lite vissna,
och vissnar mer och mer under dansen tills de tillslut vissnar helt?
Eller vill man helt plötsligt upptäcka att de förut röda och vackert utslagna rosorna har vissnat och mist sin glans över en sekund?
Vågar man hoppa från ett vattenfall, utan att veta om man kommer klara sig eller inte?
Jag dansar på de röda, vackra rosorna.
Jag har hoppat från vattenfallet.
Allt i hopp om att en dag, kanske, kunna få dig.
Hoppet är det sista som överger en.
Jag har fortfarande hopp.
För just nu dansar jag på rosor.
(Äldre dikt. Skriven i Maj 2005)
Alla är vi nybörjare i början...
På denna bloggen är det tanken att jag mestadels kommer koncentrera mig på att lägga upp dikter, såväl äldre som nyare, som jag knåpat ihop.
Och då är frågan, vad är en dikt? Jo, för mig är en dikt mycket. En dikt behöver inte rimma, behöver inte vara begriplig eller obegriplig och den behöver inte innehålla metaforer. Det jag skriver definierar jag som dikter, även om flera av dem skulle passa bättre under "dagboksgenren". Och jag påstår inte att dikterna är bra eller dåliga, alla har vi olika smak i allt...
Hoppas att ni har en trevlig läsning.
Och glöm inte, seriös kritik är guld värd.